Allt handlar om politikern Mona Sahlin. Mot giftigt gult blir ”Tobleroneaffären, 1995” närmast chockartad, ”Brevskolan, 1978-1980” mot kolsvart är mer som hämtad ur ett (torrt) cv.
      Konstnären Martin Thelanders upptagenhet av Socialdemokraternas tidigare ledare verka i förstone kanoniserande – eller möjligen, som en mer plump stalking. Men Sahlin är knappast målet i sig. Istället transformeras kändisskapets mediedramaturgi till en speedad ordupphöjelse – i sin egen rätt. Följdriktigt får dramaturgin en nekrologartad slutpunkt (Sahlintexterna hänger kronologiskt): ”Mona Sahlin meddelade kort efter valet 2010 att hon avsåg lämna uppdraget som partiordförande” mot grått.
     Den ettrigt framrusande kändisjournalistiken får, med Thelanders hand – och i ett lätt sakralt utställningsrum som detta – metafysiskt inbromsande övertoner. Det är vackert som ett kyrkorum, milsvitt från bländande fotoblixtar – ömsom kritiskt distanserande, ömsom parodiskt avväpnande.

© Carin Blücher

Mot detta skulle Carin Blüchers iscensatta (och för övrigt helt ord- och teckenlösa) fotografier kunna betraktas som Thelanders figurativt konkreta motvikt. Alls icke, här finns samma koncentrerade fokus som hos Thelander, samma känsla av precist urval. I båda fallen, onekligen en balansakt i den högre skolan.
     Mitt första möte med Blüchers fotografier var på Galleri Ping-Pong i början av 2013. Jag skrev då, här på Omkonst, om en trivialitetens upphöjelse, om en blottläggelse av ”ett instrumentellt-vetenskapligt sammanhang” i vilket Blüchers kvinnogestalter uppvisar en funktionell självklarhet – en absolut lojalitet. Igenkänningen är omedelbar, Blüchers kvinnor arbetar tryggt vidare.

Kontrasten kommer först med Clara Gesang-Gottowt. Hennes oljor är sublimt romantiskt utlevande – à la William Turner – alternativt lugnt majestätiska, insvepta i ett beräknande ljus- och skuggspel.
Tidsparallellen är således uppenbar – i ett trial-and-errormåleri där processen, experimentet, samspelar i en aldrig avstannande addition och subtraktion (av färg och föremål). Det är mer än en blinkning åt målaren som geni.
     Dagens Nyheters Sinziana Ravini har karakteriserat Gesang-Gottowts måleri som förförande spelat enkel. Ja, förförelsen finns där men samtidigt gränsar föreställningen till redan väl inarbetade (just romantiska) attribut.

Simris 2014-12-09 © Martin Hägg