...eller som på relativt nystartade Belenius/Nordenhake: en nyorienterad minimalism (med omisskännliga blinkningar åt Sol LeWitt) i Sophie Totties koncentrerat sparsmakade utställning "Tid finns". Och tid är just själva kärnbegreppet här: lång tid i utförandet, med nuet som tålmodig gravör och framtiden som mental flyktpunkt.

När den franske filosofen Henri Bergson beskrev tiden som en räcka av samtidigheter ("nupunkter") snarare än som ett flöde, avsåg han vår oförmåga att uppfatta den som en linjär rörelse.
     En intressant vinkling på detta gör Sophie Tottie när hon nämner linjär skrift och linjärt tänkande som en del av den konstnärligt linjära processen. Man skulle kunna påstå att det mödosamma arbetet med att fylla de flera meter höga pappersarken med överlappande tuschlinjer är ett sätt att betvinga tiden, att göra den begriplig och fysiskt påvisbar – som ett evighetsförsök att nagla fast det ständigt undflyende ögonblicket.
    Henri Bergson skulle förmodligen påtalat att bevisbördan är tung för den som hävdar temporal linjäritet, men det är ju inte heller det som Tottie avser. Hennes verk handlar mer om livet och levandet i form av en tänkt evighetslinje. Bergson skulle helt säkert ha fascinerats av det innehållsliga i dessa tidsinkapslade verk, det är jag övertygad om.

Utställningsvy, "Tid finns" © Sophie Tottie

Järngallusbläck är ett numera bortglömt material som i reaktion med luften får sin speciella blåsvarta ton. Tottie visar tre större verk laverade med just detta "obskyra" material – två verk i entrérummet med huvudsakligen vertikalt immanenta rörelser, samt ett verk i det inre rummet där de horisontella banden dominerar. Målningarna är återhållet suggestiva i sin öppna redovisning av förfluten tid, organiskt pulserande genom bläckets och linjernas variationsrika valörspel.

Att se tiden som en konstnärlig faktor i sig, som ett ställningstagande för långsamheten och möjligen också för en evighetsbegreppslig hållbarhet, är egentligen inget nytt. Aspekten har länge funnits som en bärande del inom konsthantverkets tradition. Men den har huvudsakligen lyst med sin frånvaro i 1900-talets mest oblygt framåtsyftande konst. Det långsamma och närmast monomant noggranna i utförandet kan kanske beskrivas med ord som "processdriven meditation" – en möjlighet för konstnären att försätta sig i tillstånd av "förhöjt medvetande".
      Rimligtvis bör de förhöjda tillstånden också ha med kvalitén på koncentrationen att göra – ett empiriskt faktum som förmodligen varje verksam konstnär kan skriva under på. Men visst tillkommer det något speciellt i verk där tidsaspekten lämnat sådana tydliga avtryck och tagits på så stort allvar som i Sophie Totties bilder. Att se paralleller mellan hennes linjeföring och trädens årsringar är inte särskilt långsökt – en lyrisk tillämpning således av skapandets samlade ögonblick.

Stockholm 2014-10-07 © Leif Mattsson