Mitt i utställningshallen vilar fyra nätsäckar, oformliga, fyllda med plast och i färger vilkas variationer går igen hos alla fyra deltagare. Leif Holmstrand söker det invandas upplösning i såväl text som bild, installationer, film och objekt. Hans verk kan upplevas som utmanande både konstnärligt och innehållsmässigt, samtidigt som de sätter fingret på ohållbara förhållanden i världen och öppnar för gränslösa konstnärliga formuleringar.
     Här visar han stora collagetryck, kombinerade med girlanger av hundbajspåsar, och fragment till ett videoverk. I flera bemärkelser tycks han ägna sig åt renhållning: han arbetar med plast, skräp, avfall och mjuka tyger med syftet att sopa undan det förväntade, det invanda och det etablerade. Han lyfter fram faror, tabun, tvetydigheter. I det gravallvarliga flätas dock ett slags dadaistisk humor, ett garvande skratt.

Det är bra att Sofie Arfwidsons målningar främst hänger i ett separat rum. Ett explosivt frosseri i färgen som materia gör att jämförelsen med expressionister av alla slag bleknar. Den blir endast en försiktig antydan av kraften och uttryckets intensitet som pulserar i hennes bilder. Bakom det till synes nervösa plockandet med färgen och penseldragen uppenbarar sig en klassiskt säker färghantering utan onödiga omtag. Färgformen fångas och sitter som en smäck, hon vet när det är nog och slutar där. Samtidigt skapar penselskriften i sina bästa stunder en självständig bildskrift som i den avsiktligt överlastade helheten hävdar sig med integritet. Vi möter en hypnotisk gestaltning av kända teman: konstnärsporträtt, Noaks ark eller en madonnabild. Hon räds inte det kitschiga och tar sig förbi det med lätthet.

"Vinterpromenad", akvarell © Anders Romare

Anders Romare målar akvareller med monumentalt anslag. I stort format gestaltas obetydliga platser, bakgårdar, järnvägsspår och landskap. Den så många gånger flödande akvarelltekniken med bromsande pigmentlinjer styrs med hård kontroll hos honom.  Det oansenliga förvandlas till något förföriskt med skön kolorit och en lagom dos av vemod, något som på samma gång tycks visa på den kreativa processens koncentration och habegär.

Nichlas Winmalms stora målningar är som sprakande bengaliska eldar, febriga drömmar om klassiska  scener hämtade ur filmer, turistbroschyrer, möten eller reseminnen. Vi anar husfasader, skulpturer, gatuscener med bilar bakom bolmande färgsjok. Känslan av att det pågår något förbjudet i det dunkla är ofrånkomlig. Expressiviteten har en avsiktligt kitschig touch som jag relaterar både till bildernas berättelser och ser som en inbjudande gest gentemot betraktaren.

Konsthistorien är som ett välfyllt smörgåsbord i dag. Det vi kallar verklighet kan ses med glasögon hämtade från olika tider och olika ismer. Utställningen ”Uppror och oro” visar på en levande ådra där viljan att formulera fantasi och kreativitet med mod, hantverksskicklighet och kunnande flyter fram över tid. Samtidigt som det direkta tilltalet infinner sig i ögonblickets hänförelse.

Örebro 2014-04-02 © Kristina Maria Mezei