Kanske har juryn – i år med konstpedagogisk profil – tänkt att hus är begripliga. Bland de 288 verken i utställningen framstår huset som det viktigaste i tillvaron. Jag trodde konstpedagogerna skulle vara djärvare än så.
     Det är storstaden New York eller någon annanstans, förfallna träkåkar, klassiska Stockholmskvarter i akvarell, både Babels torn och Slussen av två olika konstnärer, ritningar av gamla hus, trasiga hus i Detroit och i staden Ishinomaki i Japan, som drabbades av tsunamin. Vi tittar till och med in i något som ser ut som ett byggvaruhus.
Till ett slags husens försvar kan sägas att olika sorters konstruktioner fungerar bra om och när man söker ordning i tillvaron. Så känns det också på Liljevalchs.
    Men en formell ordning måste överskridas om den ska bli konstnärligt intressant – som exempelvis KG Nilson med sitt motiv från Slussen eller Jan Lindsgård som prydligt radar upp Nedre Manhattans stadslandskap. Johan Österholm är fotografen bakom husen i Ishinomaki. De väntar på rivning i numrerad turordning och står för den smärtsamt förlorade ordningen.

© Jan Lindsgard. Foto: Liljevalchs

Oordningen blir i denna salong något subversiv, men den drivs med viss kraft av exempelvis Sunniva Kellquist, som rapporterar visionärt från Slussen, Samir Soudah, Elizabet Thun och Fabian Tholin. I installationen ”There's got to be some order around here” flyttar Helena Rantamäki Bröms – satiriskt eller inte – ordningen in i huset med hjälp av trafikmärken i rya. Förbudsskyltar och pilar anger var saker finns, var föräldrar inte får gå och vems soffhörnet är.
Fredrik Sundqvist hamnar i ett intressant mellanläge – fasaden i hans ”Arkitektritad dröm” befolkas av minnen och infall och hans husdröm i ”Väntan längtan” ter sig karg i en natur som envist håller stugvärmen på avstånd. Bo Ljung lättar upp byggkonstruktionerna med mänskliga gestalter och höstfärgers vemod.

Juryn har valt mycket måleri. Om vi lämnar husen, så kan den gamle guden Tor bli ett fint möte. Tor kommer med kraft i vagn med sina getabockar, han kommer någonstans ifrån och är på väg någonstans. Man kan kalla en sådan fart för uttryck. Denna målning av den debuterande Eskil Andersson (född 1922) hör till salongens höjdpunkter.
     Angelica Kristenson Aurelius porträtt hör också till höjdpunkterna, mötet i det ögonblicket en människa öppnar sig. I övrigt finns det rätt många exempel på den mer renodlade realismen, som i Christer Paleologos dubbelporträtt av en kvinna och en man, en urgammal genre flyttad till vår tid. Ett annat dubbelporträtt är Tove Roséns ”Hissen”, där en kvinna och en man hamnat i detta burliknande utrymme. Om de har – och i så fall vad – något gemensamt är outsagt på ett fint sätt. Mannen med magen på stranden känns välbekant och därför svårupptäckt. Men han träder fram i Jan Funkes målningar.
     Elise Leonins måleri talar allvar. I ”Prosper!” ser vi en familj i ett sargat industrilandskap. Någon rikedom tycks inte finnas inom synhåll. Barnen i soffan på Pia Ingelses målning ”Dark Bridge” bär djurmasker. Flickorna har roligt, medan de två pojkarna är stela och avvaktande i sina svarta kängor.

© Fredrik Sundqvist	© KG Nilson

Den realistiska trenden har också sin motpol. Silvia Wiesers abstrakta målningar med pärlor och ädelstenar som motiv för tankarna till Hilma af Klint. Lilian Retamales enda målning (Blodsband) är en intrikat, egenartad rapport från en inre värld. Tyvärr har bara en av hennes målningar valts ut av juryn. Rent allmänt sett, finns det lite för många solitärer på Vårsalongen.
     Den politiska konsten tar sig olika uttryck. I Natasha Dahnbergs tvåkanaliga videoinstallation ”Don´t cry over spilled milk” uppträder dels en av samtidens vedervärdiga prickskyttar som ser världen i ett kikarsikte, dels ett bord med kaffekoppar som han skjuter sönder en efter en. Kaffet och mjölken rinner bland skärvorna.
     Peder Gowenius Babels torn i skulpturlera är svindlande farligt högt och tillägnat ”de som tror på tilväxt”, medan Christer Themptanders ”Kannibalkapitalist” med blod på händerna tycks gilla läget. Fredrik Reinfeldt och centerpartiet är inrikespolitiska måltavlor. Politik ur gräsrotsperspektiv är Stine van Wynsberghes broderade huvor för både kamouflage och rädsla.

© Natasha Dahnberg

Bland utställningens många och mycket blandade objekt finns förvånansvärt många stolar och andra möbler. Det finns också en del verk som mer kan beskrivas som formgivning. Och Richard Damms ”Playmate of the year, The hippocalyptic messenger", en jättelik gunghäst, är väl ett objekt som, enligt arrangörerna, ”bara måste med” på Vårsalongen. Det verkar kanske otidsenligt att ifrågasätta det vida konstnärliga fältets flytande gränser, men hantverk eller design, som kan vara välgjort i sig, men som saknar konstnärligt djup, förblir hantverk eller design, även om de visas på Vårsalongen.
    Det var länge sedan grafik syntes till i detta sammanhang, men i år kan man se finstämda blad av Lars Nyberg, Mikael Wahrby, Cecilia Uhlin, Mattias Fagerholm och Ronald Miller.
     Textilen är påtagligt brett representerad. Lilian Granquist Franssons gumma som går och går är fångad på kornet, liksom Emil Ulfhammars porträtt i textil. Ulla-Stina Wikander har klätt in sin syhörna (inklusive symaskin och tofflor) med samlade korsstygnsbroderier.

Årets jury: Greta Burman från Moderna museet i Malmö, Lisa Lundström, Bildmuseet, Umeå, och Göran Ståhle, Stockholm, och ordförande Liljevalchs chef, Mårten Castenfors.

Stockholm 2014-01-29 © Niels Hebert