1950-talets amerikanska färgfältsmåleri har en touch av melankoli, förtvivlan, uppgivenhet över sig. Under, eller ännu hellre i skarven mellan, Mark Rothkos och Robert Motherwells vibrerande färgytor glöder en intensiv "existentialism" – såsom fångad i ögonblicket innan ett vulkaniskt utbrott. Detta som en kontrast till de myllrande färgfläckarnas vulkankaskader hos den samtidiga Jackson Pollock.

Jag kan inte se norrmannen Ståle Volds (född 1951) Measurement paintings som annat än en blinkning mot detta inre uppror (i det förflutna). Även Vold visar, med sina febrigt knyckiga, horisontella, färgband, på ett tillstånd av mänsklig borderline – på gränstrakten mellan himmel och helvete. Och snabbt går det, de akrylmålade färgbandens oregelbundna konturer leder tankarna till i all hast rivna kulörta pappersark, till något först saboterat och sedan nödtorftigt hoplappat (till ett oreflekterat spontanistiskt collage). Den som söker efter figurationen skulle kunna härleda färgbanden till ett öde, stilla och vackert, landskap med horisonter staplade på varandra.
     I det senare fallet skulle den förekommande kritiken mot New York-skolans abstrakta expressionism också kunna slå mot Vold: Den som pekar på en irriterande ytlighet i esteticeringen av eländet (melankolin, förtvivlan, uppgivenheten). Fast då får nog Vold klä oförtjänt skott för ett längesedan passerat sammanhang. Nej, blinkningen bakåt är snarare konstnärens uppspelt stilistiska jonglörnummer, mer "laid back" än högtravande.

Med Vold-utställningen tar Johan Berggren Gallery ett upplyftande kliv från trångt (på Ehrensvärdsgatan) till rymligt. I de nya lokalerna, här på Monbijougatan, huserade tidigare Galleri Magnus Åklundh (som kastade in handduken i höstas) – även han med en faiblesse för färgfältsmåleriet.
     Men Johan Berggren Gallerys parallellutställning Second View säger något helt annat om galleriets bildmässiga preferenser. Här defilerar några av galleriets övriga konstnärer – de flesta med ett betydligt mer näraliggande, bullrigt tilltal. Eller vad sägs om Steinar Haga Kristensens Totaler Angst der Abstraktion #02 ur vilket ett Edvard Munch-likt ångestskri verkar fortplanta sig ut i rummet i den fysiskt närvarande tredimensionaliteten? Det är nästan så att de avskärmande vita väggarna isolerar mer för örat än för ögat.

Malmö 2014-01-22 © Martin Hägg