Samtidskonsten har, som bekant, ett ambivalent förhållande till sin publik. En för bred beundrarskara och epitetet ”samtid” får stryka på foten, för smal så blir den snobbigt elitistisk. Motstridigheten gör sig särskilt gällande i en skulpturpark. Utan sina besökare tynar parken sakta bort, utan sina samtidskonstnärer riskerar den att degradera sin (mediala) ställning som konstmetropol.
     Motsatsen mellan högt och lågt går naturligtvis att slå hål på. Varför nödtvunget se en motsättning mellan folkligt och samtida?

Med Wanås 2014 är frågan under alla omständigheter under lupp. Årets tema – Dance Me – är ett samarbete mellan Wanås och Skånes Dansteater och tar fasta på rörelsen. Dance Me uppmanar uttryckligen till publikens ”medverkan och samarbete”, till att ”gunga, klättra, snurra” och ”ta del med synen och kroppen”.
     Till exempel i Tadashi Kawamatas torn i trä (Utsiktstorn Wanås) från vars topp besökaren kan blicka ut över ett av Wanåsparkens mest centrala verk: Maya Lins ormigt slingrande Eleven Minute Line. (Samtidigt fungerar ett annat av Kawamatas verk – Trädkoja Wanås – mer på idéplanet: en onåbart högt placerad trädkoja som en symbol för bostadsbrist och barndomsdrömmar.)

"Barbed Hula", 2000, video © Sigalit Landau

Även Molly Haslund (ytterligare en del av det nya) använder trämaterialet som betydelsebärare. Hennes Gungor, Tre dubbla ribbstolar – för minimal rörelse, Hopprepsstam och Kompasser har så mycket skoltouch över sig att det nästan går att förnimma ekot från skolans lekpark och gymnastiksal.
     Passformen är god till ett av mina favoriter bland Wanås tidigare verk: Marianne Lindberg De Geers ljudinstallation Jag tänker på mig själv (med sitt ”mamma”-ljud dansandes runt i lövskogen).

Även årets fyra videoverk har ett rörelsetema. Starkast är Sigalit Landaus film med en dansande, naken, kvinna på Tel Avivs sandstrand (Barbed Hula). Efter en inzoomning visar sig kvinnans rockring vara av taggtråd. Varje litet knyck på höften ger taggtrådssår i kvinnans bara bål. En bild av (en vasst utestängande?) israelisk landgräns – eller ett prosaiskt tragiskt självskadebeteende?
      I Christian Jankowiskis film motionerar dansare loss med rockringar på olika tak i New York (Rooftop Routine). En film till vilken Wanåsbesökaren själv uppmanas svänga loss – med hjälp av någon av rummets utplacerade rockringar.
     Här någonstans kliar jag mig lite i huvudet. Samtidskonstens avstånd (dess ovilja till interaktivitet) är naturligtvis en tacksam angreppspunkt för en (tillgänglig) skulpturpark. Men var går gränsen för det möjliga/lyckosamma i mötet mellan smalt och brett, lek och allvar, yta och innehåll?

"Eleven Minute Line" © Maya Lin

Frågan är om inte tyngden ändå segrar på Wanås. En annan del av det nya är konstnärstrion Juan-Pedro Fabria Guemberena, Carl Michael von Hausswolff och Jan Håfström med Graf Spee – en installation om ett gammalt tyskt slagskepp, som ursprungligen visades på Wanås 2007. Neddykningen i historien om det tyska slagskeppet genomsyras av kvasivördnad, i ett dystert rum med ett inramat porträttgalleri av dödskallar, nazistiska järnkors och hedersbetygelser. Referensen till (ihålig) ära, styrka och manlighet blir till absurda, historiska, anekdoter, omformbara till pojkboksäventyr befriade sin ursprungliga laddning.

Med nyförvärvet Interlettre av Carl Fredrik Reuterswärd är cirkeln på Wanås på sätt och vis sluten. Reuterswärds mörka plåtformationer av bokstävers mellanrumsformer på granitsocklar signalerar samma slags orubbliga tyngd som Lone Larsens, Pål Svenssons och Per Kirkebys alster en bit härifrån. Den massiva orörligheten som en annan, och betydelsefull, bild av Wanås.

Knislinge 2014-06-11 © Martin Hägg