Längtan efter konstnärlig nystart efter andra världskriget fick Otto Piene och Heinz Mack att skapa gruppen Zero, till vars kärna Günther Uecker senare anslöts. Ett nätverk skapades från vilket Guggenheim i New York nu visar 180 verk av 40 konstnärer – de flesta européer, nästan samtliga män. 1957 är startåret, då enkvällsutställningar hölls i Pienes och Macks ateljéer. Främst innebar nystarten ett användande av nya material. Det traditionella måleriets begränsningar skulle sprängas.

Utställningen inleds med en återförening i utställningen Vision in Motion från 1959. Konstnären slutar vara konstens skapare och blir dess möjliggörare. Konsten är inte representation, utan blir till i relation med publik och rum. Daniel Spoerris Autotheater, loopar ett manus och låter betraktaren bli sin egen skådespelare.

Installationsvy

Heinz Mack bryter den tvådimensionella begränsningen med sina reliefer och ger ljusets förening med metall måleriska egenskaper. Monokromer som Yves Kleins patenterade blå färg ägnas stor plats. Uecker låter spikar återkommande symbolisera hans arbetarbakgrund. Lucio Fontana snittar sina Concetti Spaziali för att, liksom Dadamaino, blottlägga ytan bakom duken. Kleins och Pienes bruk av eld med dess oförutsägbarhet sprider sig genom nätverket. Piene bränner en cirkel av fernissa på duk, och skapar därmed Venus von Willendorf, refererande till den urtida fruktbarhetssymbol som framträder i sotet. Klein använder modeller som “levande penslar”. Mot slutet av utställningen integreras rummet alltmer i verken.

© Lucio Fontana

Som väntat är det en väl sammansatt utställning. Det spiralformade utställningsrummet är pedagogiskt uppdelad efter olika uttryck och idéer, och konsthistorisk fördjupning erbjuds längs med vägen. Dock är materialet inte riktigt mångfacetterat nog, utan töjs ut tills det blir tunt.
     Till formatet påminner utställningen starkt om den föregående, av italiensk futurism, men är samtidigt dess motsats. Där futurismen drogs mot fascism och krigshets, står Zero för optimism och fred (även om den betydelsen kanske överdrivs något). Gemensamma drag är det stora egenvärde som tillskrivs nyskapande liksom hyllandet av rörelse.

Finalnumret återförenar kärntrions bidrag till 1964 års Dokumenta. Det fungerar väl som en sammanfattning. Var och en av konstnärerna har en tydlig identitet som samlas i de motoriserade ljusskulpturerna. Med Ueckers staffli som skelett i deras ljuskvarn antyds rötterna i måleriet, men riktningen är fortsatt framåt.

New York 2014-10-28 © Mattias Lundblad (text och foto)