Gallerirummet verkar ha hamnat lite på sniskan – med sina snedställda golv, väggar och dörrposter. Ömsom expanderar det, ömsom reduceras det i något som leder tankarna till nöjesfältets ”lustiga huset”. Greppet, vägen att nå dit, är utstuderat enkel: röda stripes och röda trästag – klistrade på golv och väggar eller upphängda och sammanbundna.
Norskan Tine Aamodt arbetar med medvetna förvillelser mellan representation och verklighet. Tekniken lägger sig mellan installation och väggkonstverk.
Således krävs en viss orientering för att stabilisera ögat framför hennes tesseract – omedvetet tar jag överdrivna kliv även över de röda linjer som bara är klistrade direkt på golvet.
Klistertekniken lyckas också duplicera det stora rummets illusoriska rumslighet till ett av galleriets mindre utrymmen. I rätt vinkel går det att ”se” in i galleriets väggar, in i ett rum som fortplantar sig självt – på samma sätt som det trompe l´oeil-måleri som en gång i tiden sökte mixtra med uppfattningen av arkitektur och tvådimensionalitet genom icke existerande nischer, fönstersmyger och pelare.
Hos Aamodt tar samma illusionstrix ett fast grepp om tankegångarna kring ”den vita kuben”. Ur hennes ”icke-utställning” (ur upplevelsen av hennes utställningsrum utan utställningsobjekt) har en anonym behållare hamnat i händelsernas centrum.
Resultatet är intellektualiserat kyligt, ett minimalistiskt-matematiskt formexperiment som i beskriven form påminner om formlerna i skolans mattebok: ”Tesserakten är ett objekt som är analogen till den tvådimensionella kvadraten och den tredimensionella kuben…” etc.
Själv dröjer jag gärna kvar vid bilden av lustiga huset i alla fall, kanske också vid en uppsluppet utvecklad Linus-på-linjen-estetik, eller till den enkla (mer oreflekterade än beräknade) teckningen i största allmänhet. Inget nedvärderande i detta. Tesseract lyfter upp (den med röda konturer omgivna) rumsligheten till en solitär – och det är vackert så. Platsen till ära gör det tesseract till mer vilja än matematisk avkyldhet.
Malmö 2015-02-18 © Martin Hägg |
