"Jag är väldigt inspirerad av nöjesfält och det man brukar kalla 'tivoliestetik'", skriver Kristina Abelli Elander i utställningstexten. "Jag vill att det ska se skojigt ut!", tillägger hon.
     Uttalandena kan naturligtvis uppfattas som provokativa i en tungfotat konstvetenskaplig och überteoretisk tid. Men för den sant bildlystne är de som balsam för själen. Kristina Abelli Elander lyckas förena en färgsprakande, "tivoliartad" estetik med ett ömsint allvar. Som i en Fellinifilm: ett lustspel där fåfängan och koketteriet ifrågasätts på ett dräpande men kärleksfullt sätt.

För det är kärlek utställningen huvudsakligen handlar om – i en ofta skruvad och komplicerad form. Klichéer brukas och förkastas; "Döden och jungfrun" återkommer som vanitas-tema i stundtals lätt krypterade sammanhang. Superbruden äntrar scenen, ställer allt tillrätta – eller kanske inte? Kärlekens baksidor blottas: hatet, svartsjukan, utseendefixeringen. Prinsessan får panik när omgivningens (och hennes egna) krav hotar att kväva hennes alienerade kropp.

Entrén med "Baby Paradise" och "Love Paradise", 1984 © Kristina Abelli Elander

Den retrospektiva utställningen "Superbruden" är en njutbar och omtumlande resa i tiden – i en epok präglad av politisk förändring och åtminstone periodvisa ifrågasättanden.
     Kristina Abelli Elanders verk spänner över nära fyrtio års aktivt konstnärskap. Och ändå är det närmast omöjligt att datera dem, så trogen sitt ursprungliga bildspråk har hon förhållit sig.
     Möjligen sker ett brott i och med Alien-verken, där de ungdomligt förföriska hårsvallen bytts mot ömklighet och kroppslig retardation. Verket "Alien works med vattenfall" från 2015 är ett av de starkaste på utställningen, anser jag. Där får tivoliestetiken sin utmanare på andra sidan av klarsynthetens gungbräda.

Men naturligtvis har Kristina Abelli Elander inte verkat i något konstnärligt vakuum under dessa fyrtio år. En attitydmässig samstämmighet finns med exempelvis Marie-Louise Ekman, Carl Johan De Geer och Gittan Jönsson. Att sedan Marianne Lindberg De Geer curerat utställningen kompletterar bilden.
     Men hos Abelli Elander finns också en viss (kanske oväntad) parallellitet med Öyvind Fahlströms luftiga cartoon-pop-estetik. Tydligast är detta i det avskalade rum där "Creep Queens, Happy Flowers" presenteras, där Abelli Elander spelar ut sin genom åren alltmer förfinade konstnärliga musikalitet.

"Creep Queens, Happy Flowers", 1988-2015 © Kristina Abelli Elander

Träder man in i utställningen genom just det rummet möts man av humor och en eterisk lätthet. Väljer man däremot den andra entrén kastas man direkt in i färgstarka ungdomsminnen, tonårsförälskelser och relationsproblematik – med en betydligt svartare komik.
     Genom den tvådelade entrén anas kanske en blinkning till Carl Johan De Geers utställningsexperiment på Färgfabriken 2014. I hans fall rörde det sig om valet mellan "arbetsglädje" och "dystopi". Hos Kristina Abelli Elander handlar det om mer undflyende tillstånd och begrepp, där längtan, erotik och kärlekstörst måste räknas som de mer betydelsefulla.

Men Kristina Abelli Elanders bilder handlar också om utsatthet, grupptryck och smärtsam anpassning till tidens skönhetsuppfattningar. Bardot- och Monroe-idealen prövas, anammas och förkastas – med en trotsighet, som delvis får tillskrivas tidsandan.
     Abelli Elander befriar sina kvinnor från den tilltvingade och ganska tröttsamma "kvinnligheten". "Superbruden" (med det tveksamma omdömet vad gäller partnerval) och "Prinsessan Panik" (med den sadomasochistiska klädsmaken) blir hjältar i en ny, inverterad världsordning. De är visserligen emotionellt kantstötta och reser med tyngande bagage, men om deras styrka råder det inget tvivel. De framstår här som ett slags framtidsfolk som tillsammans med Abelli Elanders "Aliens" står för överlevnad, humor och klokhet.

Stockholm 2015-07-14 © Leif Mattsson