En gigantisk kub (328 x 640 x 714 cm) av små glasskivor. I dess inre: deformerade människokroppar, fågelhuvuden, myror, kokosnötter, lösa armar och ben (av vax, gips, färg, latex, ståltråd med mera).
     En udda privatsamling – till allmän beskådan? Ja, på sätt och vis. David Altmejds The Flux and the Puddle utgörs av konstnärens egenhändiga skulpturer. Som många privata (konst-) samlingar säger den lika mycket om objekten som visas som om människan bakom samlingen – eller, i det här fallet, snarare om människobilden, människan som sådan (tidsandan?) bakom samlingen.

© David Altmejd

Altmejd har onekligen parkerat i ett äventyrligt utforskande sammanhang, föremålen andas evolution, exotism och experiment – mer hemmahörigt i ett eurocentriskt 1800-tal än i vår tid. Några riskfyllda resor hit och dit och världsalltet är satt under vetenskaplig lupp – ur ett von oben-perspektiv.
     Även genikultens utflippade sida får något nostalgiskt över sig. De avhuggna kroppsdelarna vittnar om experiment, eller ett system, som gått snett – om ett nu eller aldrig, om uppfattningen av att leva i en vetenskaplig brytpunkt.
     Meningsfullheten, leken, vetenskapen som något allomfattande, geniet och positivismens gränslöshet får mig att tänka på den samtida debatten om gångna tiders försök att göra vetenskap (och hierarkier) av skallmätning. Ett intellekt som kör i diket i mötet mellan gammal och ny moral.

Ändå förstår jag mycket väl lockelsen i just den här människobilden. Andra som varit inne på samma spår är allkonstnären Peter Greenaway som för några år sedan gjorde en liknande vetenskapsnostalgisk metatripp på Malmö Konsthall – då runt den antika myten om Ikaros, kring frågor om vid vilken temperatur som vax smälter, hur människan kan flyga, hur långt avståndet är mellan himmel och sol etc.
     De som (likt mig) så här långt ser ett samband mellan Altmejd, Greenaway och exempelvis Jules Verne och Mary Shelley (Frankenstein) förstår kanske bättre vad jag menar med lockelsen.
    The Flux and the Puddle innebär starten för något museet kallar för Louisiana One Work. Ett intressant projekt med avsikten att enskilda – företrädesvis större – konstverk ska kunna ges största möjliga rättvisa – som här inneslutna och isolerade från yttre påverkan.

Humlebæck 2015-11-25 © Martin Hägg