Leontine Arvidsson tilldrog sig en viss berättigad uppmärksamhet med sin svävande trådskulptur på Konsthögskolans examensutställning 2014. Hon belönades följdriktigt med Hötorgsstipendiet och senare under hösten också med Baertlingstipendiet. När hon nu debuterar i större gallerisammanhang är självförtroendet högst påtagligt; det är med ett moget och självklart uttryck hon fyller galleriets ljusa rum.

Som klotter i det vita luftrummet – rastlöst löpande i cirklar och slingor – så framstår Arvidssons skulpturala verk. Eller som de kvardröjande spåren av en koreograferad linjebalett, likt svarta efterbildsdröjande streck på näthinnan.
     Råämnet är polerat armeringsjärn av sex millimeters tjocklek, ett bångstyrigt och konstnärligt sett knappast helt lätthanterligt material. Ändå lyckas Leontine Arvidsson överbrygga merparten av de tekniska hindren; järnets "framfart" i 3D-rymden kan närmast liknas vid blyertspennans lediga löpande på papper – med den väsentliga skillnaden att här sker "klottrandet" i en betydligt mer imposant skala.

© Leontine Arvidsson

Utställningens disposition är enkel och avklarnad. I det första, större rummet har Arvidsson samlat ett flertal singulära verk till ett kluster av närmast ogenomtränglig djungelkaraktär. Det smått kaotiska virrvarret av luftstreck, som ansamlats i nystan och knutar, skapar sammantaget känslan av ett gigantiskt verk – en dramatisk centralpunkt med maximal urladdning.
     Som kontrapunkt har i det inre rummet ett mindre antal solitära skulpturer satts att grafiskt spela med eller mot de vita väggarna. Där framträder naturligtvis skulpturernas unika kvalitéer i högre grad. Men det är som totalkoncept, där den enkla linjära renheten kompletterats av det graffitiliknande, råa anslaget som Leontine Arvidssons utställning övertygar – en mogen ansats med ett konsekvent utnyttjande av ett motsträvigt materials oanade, visuella potential.

Stockholm 2015-01-27 © Leif Mattsson