"Meteoriter" kallar Bianca Maria Barmen sin utställning i Olle Nymans ateljé i Saltsjö Duvnäs. Omkonsts skribenter har troget följt henne runt om i Sverige under de senaste åren, senast skrev Niels Hebert från Bror Hjorths hus i Uppsala. Men först nu finns möjligheten att se henne nära Stockholm. Utställningen från Uppsala har fått ett nytt centrum även om centrala verk känns igen. Så är det naturligtvis för en skulptör som arbetar långsamt och metodiskt.

Utställningens ”Meteorit” är ett närmast arkaiskt ansikte av en ung men samtidigt tidlös varelse i brons. Den har bränt och banat sin väg sannolikt genom hela Bianca Maria Barmens konstnärskap. Verket påbörjades 1988 och slutfördes i år.
     Meteoriter är överlevare som fritt burna av universum undsluppit att förbrännas helt i mötet med den jordiska atmosfären och samtidigt främmande kroppar i sin nya värld. Kanske beskriver deras resa den konstnärliga processen, där infall lyser som irrbloss, förbränns och oftast försvinner. Några tar sig igenom självcensurens membran som just främmande, först då når de sin slutliga form och sin destination.

"Träd", 1995-2015, brons © Bianca Maria Barmen

Det är en intressant färd som Bianca Maria Barmen har bjudit på sedan jag mer noga började följa henne i början av 2000-talet. Hon återvänder troget till sina motiv och möjligheterna hon verkar ha lärt av underlandets logik; likt Alice växer figurerna ur sina tysta, vita spelplaner som tidigare hållit berättelserna samman, om det nu inte är scenen som har krympt.

Verken har begåvats med ett liv som brukar vara förbehållet den ursprungliga skulpturens. I de senare bidrar tusentals dagar av väder och vind till åldrandets omvända eller evigt aktuella logik, motsvarande den handpåläggandets livgivande kraft som Bianca Maria Barmen skänker de förstnämnda. Kan det bero på att hon numera ger gipserna färg? Smekt, klappad eller inristad på ett sätt som om de tunna, nötta rentav färgförändrade skiftningarna älskats fram under lång tid. Spåren eller resterna markerar det väsentligaste: En välklappad nos, en suck genom nästan slutna läppar och en levande blick som riktas åt någon för mig okänd.
    ”Moontale” heter två teckningar med valfisken simmande i etern på väg hitom eller bortom. Bianca Maria Barmens poetiska koncentration bränner genom molnen och vi får njuta av de meteoriter som tillåtits passera

Saltsjö-Duvnäs 2015-09-01 © Susanna Slöör