"Snow Falling Without Telling" heter Bianca Maria Barmens utställning på Bror Hjorths Hus. Nej, snön som faller varnar inte och säger ingenting – fast den förvandlar världen på några minuter, eller rättare sagt, upplevelsen av världen.
     Den snö Bianca Maria Barmen tänker på är inte i första hand den som faller över den synbara verkligheten, utan snö som inre förvandlingar, känslors och minnens drift genom medvetandet.

Sinnena kan ibland vara stilla som ett tyst snöfall, ibland storma.
I skulpturen ”Atlanten – jag är lugn nu” gestaltas ett sådant skifte. Skulpturen är något av utställningens centrum: en kvinna sitter på knä med ena handen vilande i knäet och med blicken fäst långt bort, kanske i ett försök att föreställa sig det främmande och obegripligt stora. Den är, för ovanlighetens skull när det gäller Bianca Maria Barmens gestalter, bemålad. Under podiet hänger japanska pappersblommor som stora snöflingor.

"Strandad" © Bianca Maria Barmen

På väggen intill finns en liten gipsgestalt med titeln som gett utställningens namn. Huvudet är ett barns, och kroppen schematiskt framställd i två runda former. Är det en känslas födelse: en insikt, som åtföljs av större, ännu obestämbara förnimmelser?
    Det är ingen omfattande utställning, men den har hög täthet. Där finns ”Japansk dagbok”, en hund vid en formklippt buske. Arrangemanget med en mänsklig gestalt eller ett djur tillsammans med något eller några hör till de återkommande i Bianca Maria Barmens verk och som jag tror rör frågan om subjektets ansträngning att förstå världen som objekt.

Det lätta poetiska anslaget som fångar det oväntade och leder mot djup eftertanke präglar många av utställningens verk. Bronsreliefen ”I vinden” gestaltar hur vinden kan kännas i handen och i ”Planetariska förskjutningar” tecknar konstnären hur avlägsna krafter i tid och rum kan påverka människor. Perspektivet är lågt som när man böjer sig ned i ”Bebådelsen vid marken” – en groda vid en ansamling ägg. I en tvättsvamp i blyerts ("Sponge") urskiljs ett mörkt öga, och i den lätt bemålade bronsskulpturen ”Nattens dag”, tycks månen fången i den mörka bergssidan.
     Apan i skulpturen ”Strandad” sitter villrådig på stranden. En bit bort ligger en kista. Apan har ett rött halsband som verkar ha gått av under skeppsbrottets kaos. Nu vet den inte vad den ska göra. Begrepp som fri eller befriad tycks okända. Kopplet kan bli kvar runt halsen så länge apan lever. Men vem vet, en dag ska apan kanske säga: Jag är lugn nu, fast det stormade på Atlanten.

Uppsala 2015-02-18 © Niels Hebert