Först trodde jag att jag hade misstagit mig. Men, nej. Det drygt halvannan meter höga silikonhuvudet rörde sig faktiskt, nickade i sidled och tillbaka. Det är den livskraftiga Tora som här porträtterats i tidig skolålder – hon som vägde så lite när hon föddes ("Lilla Tora"). I det kolossala flickhuvudet har en motor monterats vilken skapar denna för besökaren så överraskande effekt.
     Den övernaturliga skalan och stillsamheten i framtoningen leder tankarna till arkaiska gudastatyer, till bildstoder som skapats till minne över dem som står över de dödligas makt. Humorn och medkänslan balanseras av en stor portion existentiellt allvar.

"Det sköra och det starka" kallar Hanna Beling sin utställning – en presentation fylld av ömkansvärda gestalter och figurer. Spädgrisen Olle, en nyfödd kattunge och en liten Chihuahua-valp är bara några av de empatiframkallande små varelserna. Men här finns också en vaksamt vaktande Chihuahua-tik och en nyfiken griskulting sittande vid gallerifönstret. Och den förtidigt födda dottern Tora återkommer i ytterligare två versioner, grodlikt vilande på sin mage. 
    Sällan har väl gallerirummen på Gävlegatan fyllts av en sådan ömsint medkänsla i ställföreträdande skepnad – avståndet mellan förnuft och känsla tycks fullkomligt utraderat. Överlevnadsviljan manifesterar sin obändiga styrka.  

"Spädgrisen Olle", silikon, h 9 cm © Hanna Beling

Genom sin formkoncentration, och i någon mån rent kroppsligt, samspelar medutställaren Ulla Wiggens verk med Belings. Men här är det människans innanmäte som skärskådas: hjärnvindlingar, blodbanor, hjärtmuskler och tarmväggar. Kliniskt, och ändå inte – knappast till hjälp för varken kirurgen eller medicinaren. Snarare leder tankarna till Hilma af Klints bruk av organiska bildformer, kontrapunktiskt ställda mot de geometriska – en ytans kompositionella ornamentik.

Titlarna bär spår av Ulla Wiggens dubbla yrkesgärning, förutom konstnär även psykoterapeut. Intressanta associationer uppstår härmed. Ändå är det bruket av de utvalda kroppsorganen i landskapsscenarier som fascinerar mest – och som oroar. Det anatomiskt självklara förlorar sin initialt betydelsebärande mening. En gradvis förskjutning uppstår, från kroppsligt innanmäte till ett slags svävande universum. Ett kosmos där nervbanor blir till stjärnbilder och hjärnvindlingar till bergiga planeter.
     Även här löper tankarna till det översinnliga, trots att jag inte är helt övertygad om att det är Ulla Wiggens primära referens. Snarare tycks här finnas länkar till illuminationer av anatomiska processer och psykosomatiska sjukdomstillstånd. Men avlägsna, skildrade som av någon som inte låter sig begränsas av de inre organens eventuella, metaforiska betydelser.

Stockholm 2015-05-04 © Leif Mattsson