Den har kallats världens tråkigaste bok – Moby Dick. Historien om Kapten Ahabs besatta jakt på den vita valen Moby Dick är ett skolboksexempel på snårigt, nästan ogenomträngligt berättande.
     Den tyske konstnären Michael Beutlers titel är också passande – den enorma hallen i Hamburger Banhofs hjärta är säkerligen varje konstnärs vita val. Rummets dimensioner, takhöjd och gjutjärnsornamenterade arkitektur generar lika delar bävan som storhetsvansinne. Men Beutler lyckas med konststycket att ta det i besittning, han har en förmåga att konstruera enorma arkitektoniska strukturer och samtidigt ägna sig åt små, ömtåliga detaljobjekt.
     Han jobbar också förtätat, men materialen är enkla: papp, tejp, färgad tråd, kartong, plywood och byggplaster lyckas han få att kännas lätta och precisa. Hans installation är som ett slags version av platsen i sig själv, här återkommer både former och strukturer från arkitekturen  - och rummet blir en huvudperson i utställningen.
 
I introduktionstexten skriver Beutler bland annat om en kritisk berättelse runt produktionsformer och dess ekonomi, men han har svårt att hålla lusten tillbaka och svärtan tar sig sällan uttryck utan kan bara anas i absurditeten. Utställningsrummet liknar en sorts arkitektonisk DIYfabrik, en ateljé eller en karnevalisk byggarbetsplats. En uppsluppen precision präglar verken och Beutler är i det närmsta alkemistisk i sitt förvandlande av lågstatusmaterial till laddade objekt.

© Michael Beutler. Foto: Jonas Liveröd

Centralt i utställningen har han byggt sin faktiska vita val, en sorts enorm kombination av en karusell och en vattenburen maskin där vi åskådare själva med lätthet kan sätta verket i rörelse. Den påminner om ett temporärt tempel och vår egen del som kugghjul i maskineriet är uppenbar.
     Beutler och hans medarbetare bygger inte bara verken, de bygger också de maskiner som kommer att producera utställningen. Dessa är alltså både verktyg och viktiga komponenter i installationen. Detta pragmatiska metaförhållningssätt gör att allt upplevs som lika delar skulptur och funktionella apparater. Längst in möter vi Haus Beutler, en sorts inventering av de material som används visas i olika skulpturala kombinationer.

Beutlers ömsinta och utopiska verk har visats i Sverige vid två tillfällen, först redan för tio år sedan i det ambitiösa konstnärsdrivna galleriet Signals utställningsrum. Där i bottenplan på ett hyreshus i Malmö skönjdes det vi nu får möta i monumentala proportioner. Senare har han återvänt till Sverige med utställningen ”Kottgubbar” på Bonniers Konsthall. Man förförs och förvånas av hans uppfinningsrikedom och hans enkla sätt att berätta komplicerade berättelser för oss. Jag vill likna honom med någon – materialvalen är ju inte helt ovanliga – men där finns ett sätt att komponera och konstruera som känns uppfriskande eget i en tid då alldeles för mycket konst är lite för lika.

Installationen "Moby Dick" är inte klar ännu utan kommer att fortsätta byggas på regelbundet av Beutler under utställningsperioden, något som känns tydligt där tingen tycks enbart tillfälligt nedlagda i väntan på att användas igen. Det ger mersmak att vilja återkomma till Hamburger Banhofs Beutlerska fabrik.
Hur slutar då Moby Dick? Kapten Ahab som besatt jagat valen genom historien går slutligen under tillsammans med sin vita motståndare. Om detta är Beutlers oro inför den stora hallen i den stora institutionen vet jag inte, men han lyckas med bravur få sin val i hamn.

Berlin 2015-05-13 © Jonas Liveröd

Info: Hamburger Banhof, Museum för samtidskonst
Invalidenstraße 50-51, 10557 Berlin