Dan Wolgers beskriver i sin artikel om Bolognaprocessen ett utbildningsklimat där konsthögskolorna homogeniseras och man försöker kvantifiera kunskaper. Själv menar han att konst hellre traderas i ett kamratskap mellan lärare och elev än lärs ut i vanlig mening. För honom ledde det problematiska i att tillämpa Bologna i konstundervisning till avskedsansökan från tjänsten på Kungliga Konsthögskolan.

En parallell kan dras till det läge professor John Rice befann sig i 1933. I en strikt auktoritär akademisk miljö ledde hans progressiva idéer till hans avsked från Rollins College i Florida. Han grundade då en konstskola på ett gammalt kristet sommarlägerområde i North Carolinas berg. Målsättningen var en läromiljö utan hierarkier och med det pedagogiska mottot “lära genom att göra”.
     Skolan fick namnet Black Mountain College och fostrade, eller snarare blev en mötesplats för, några av 1900-talskonstens stora namn. Ett tidigt och viktigt beslut var att bjuda in konstnärsparet Josef och Anni Albers att undervisa på skolan. Bauhaus, där de varit verksamma, hade lagts ned under nazistiskt tryck och paret hade flytt från Tyskland. Med sig tog de influenser från interdisciplinära arbetssätt och flytande gränser mellan konst, hantverk och design.

Institute of Contemporary Art i Boston ger en gedigen konsthistorisk lektion i utställningen Leap Before You Look, den första större återföreningen i USA av verk från Black Mountain College. Den inleds av en presentation av paret Albers verk i måleri, grafik, textil, teckning och fotografi. Via elevövningar enligt deras färg- och materiallära introduceras verk av elever och lärare i en ungefärligt kronologisk ordning. I fotografier skildras dels ateljéverksamhet, dels det speciella vardagsliv med gemensamt underhålls- och odlingsarbete som kännetecknade skolan.

Photography class in Cabbage Patch. n.d. Photo by Barbara Morga

Black Mountain College stod för uttrycksbredd och hastig utveckling. Poesi, arkitektur och dans fick stor plats. Här skedde vad som anses vara världens första happening i regi av John Cage och Merce Cunningham. Skolans anda kan ses som en naturlig följd av tiden och platsen. Den lantliga miljön vid Lake Eden, nära progressiva Asheville, blev en samlingsplats för konstnärer från hela världen. Många var på flykt från krigets Europa, med strävan efter omstart.
     Samtidigt och under liknande omständigheter kom den New York-centrerade abstrakta expressionismen till, på skolan representerad av Willem och Elaine de Kooning som började undervisa 1948. Samma år anslöt sig Buckminster Fuller till lärarkåren och prövade sig tillsammans med eleverna fram till sina första geodesiska domer i en process där misstag var en självklar del. En ung Robert Rauschenberg experimenterade med måleri, dans och fotografi.
     Utställningen på ICA ger djup till förståelsen av konstnärerna och deras sammanhang. Lika mycket säger den om den intuitiva, icke-auktoritära undervisningens potential.

Wolgers befarar ekonomiska svårigheter för skolor som inte konformerar till Bologna. För Black Mountain College var vägran att ge betyg ett skäl till svårigheterna att finna finansiering. Kanske var det från början oundvikligt att den lilla rebelliska skolans livstid skulle bli kort. 1957 gick det inte längre. Valet tycks ha stått mellan att förvandlas till en konventionell institution och säkra fortlevnaden, eller att hastigt verka som en katalysator och säkra den konstnärliga utvecklingen. Att man valde det senare är avgörande för att ekot från Black Mountain College ljuder starkt och att skolan idag är en förebild för konstnärlig verksamhet och utbildning.

Boston 2015-10-28 © Mattias Lundblad