Alla initiala likheter mellan "Hon" från 1966 och Louise Bourgeois aktuella utställning lär knappast vara slump. Då: en gigantisk kvinnokropp med ingången placerad i kvinnans sköte. Nu: en vaksamt vaktande spindelhona av snarlik dimension bara ett stenkast från det gamla exercishusets entré.
    Men där tar många av likheterna slut. Om "Hon" färgades av en (troskyldig) öppenhet inför framtiden och den lekfulla sexualiteten, är Bourgeois utställning problematiserande med en svartsynt, freudiansk underton. Kroppen framstår här som ett makabert appendix, en ibland rent äcklande förlängning av tankens erotiska sejourer. Begreppen Lust, Skuld och Skam är trillingsystrarna i denna underhållande fransk-amerikanska konstmelodram.

Ur sviten "Det oändliga" 2008 © Louise Bourgeois

Att döma av besökarantalet en vanlig vardag lär den retrospektiva utställningen "I Have Been to Hell and Back" bli en värdig uppföljare till tidigare nämnda "Hon". Innehållsligt är utställningen sprängfylld av intressanta verk, allt ifrån tiden innan Louise Bourgeois slog igenom (1982, 71 år gammal) och fram till hennes död 2010.
     Den tematiska indelningen i "Trauma", "Balans", "Relationer" etcetera känns däremot något konstlad. Det är också tveksamt om scenografin, som tvingar besökarna till en labyrintisk vandring mellan snedställda väggkonstruktioner, skulle accepterats av den franka damen Bourgeois.

Men detta är detaljer i sammanhanget och inget som hindrar den euforiska känslan som uppstår vid mötet med en av det sena 1900-talets viktigaste konstnärer. Louise Bourgeois betydelse för den samtida konsten går knappast att överskatta.
     Det är framför allt två aspekter som gör henne så aktuell. Dels det mångfacetterade kvinnliga perspektivet: att med kraft och visuell mognad bidra till att föra in ett formspråk som helt eller delvis saknats i den tidigare modernismen. (Hon var själv under lång tid att betrakta som en klassisk modernist, både begreppsligt och bildspråkligt.)
   Dels är det hennes förmåga att ge den konceptuella konsten en mer levande form. Hon förskjuter den ofta anemiska konceptualismen bort ifrån dess akademiska tilltal, till förmån för en mer påträngande fysisk uppenbarelse. Kropp, kön och sexualitet blir för henne inte bara ord.

"Bröst", 1991 © Louise Bourgeois

Man kan knappast påstå att Louise Bourgeois var en direkt lättillgänglig person, varken som konstnär eller intervjuobjekt. I katalogen återges en text där Christiane Meyer-Thoss (stundtals något desperat) försöker styra Bourgeois psykoterapeutiska förklaringsmodeller tillbaka till verken. Det språkliga blir här delvis till ett hinder för den visuella perceptionen. Och tankegodset kan nog sägas andas ett något daterat freudianskt sekelskifte toppat med en krydda New Age.
     Att Bourgeois kommer ur en fransk, borgerlig kultursfär är ingen hemlighet. Det är både en styrka och en belastning. Och stundtals glimmar det till i intervjun med djupsinniga, humanistiska reflektioner – som skärvor av Samuel Becketts eller Simone de Beauvoirs existensiella teser och utsagor.

Utan titel, 2002 © Louise Bourgeois

Utställningen rymmer över hundra verk, en värdig och representativ samling där många verk visas i offentligt sammanhang för första gången. För mig är det framför allt de många teckningarna och målningarna som både överraskar och förbryllar; skulpturerna och objekten är ju ofta reproducerade och redan välkända för det stora flertalet.
      Det är annars närmast att betrakta som norm att de mer betydande konstnärerna (Bourgeois, Beuys, Kiefer med flera) ofta reduceras till summan av sina ikoniska verk. Att de också är högintressanta i de mer intima formaten framgår inte alltid. I Bourgeois fall är det helheten, bestående av allt från textfragment till teckningar, målningar och kroppsrelaterade objekt, som övertygar. Men det är i skissens intimitet kärnan finns. I spåren av en tvetydig längtan och kärlekstörst följer man henne som bäst.
     I det sammanhanget har också Moderna Museet varit mycket generöst; besökarna kan efter egen vilja och förmåga söka orsakssammanhang och tankelöpor. Exempelvis kan man finna att spindeln som form och ämbar för visdom och (kvinnlig) klokskap är återkommande.

"Människan har inget fotfäste som inte på samma gång är en kompromiss." skrev Djuna Barnes (Nightwood). Orden hade kunnat signerats av Louise Bourgeois. I de mer mörka sidorna av utställningen bjuds det på avgrundsdjupa insikter, på ouppfyllda drömmar om oförgänglig kärlek.
    Men här finns också en djupt befriande humor. Man må kalla Bourgeois för en intellektuell grubblare – ibland med rent autodestruktiva drag – men hon var knappast någon fatalist. Jag ser snarast en svartsynt komiker i existentialistisk anda; inte heller Louise Bourgeois hade någon lösning på hur man skulle kunna mildra människans ångest och fruktan.

Stockholm 2015-02-25 © Leif Mattsson