Helle Knudsen är sedan en tid åter aktiv som gallerist med regelbundna separatutställningar. Flytten från Södermalmstorg till Karlavägen 1 (något hundratal meter från Galleri Lars Bohman) har medfört mer koncentrerade ytor i två mindre utställningsrum. Tidigare har Gerlesborgsskolans elevers verk visats här och framöver ser det ut som om ytorna ofta kommer att delas mellan en mer etablerad konstnär och en debutant – så också denna gång.
Yngve Brothén – "Still Lifes Still Alive"
Brothén är en relativt frekvent utställare i landets västra delar, verksam sedan 1980-talet har han hunnit med separatutställningar på exempelvis Borås Konstmuseum samt konsthallarna i Uddevallla och Trollhättan. I Göteborg har han visats på Galleri Thomassen och senast på Galleri PS. I Stockholm är det dock tämligen glest mellan framträdandena. Senast det skedde (mig veterligen) var år 2008 på Galleri Helle Knudsen, i de dåvarande mer spatiösa lokalerna vid Slussen.
Den aktuella utställningen innehåller en del som redan presenterats på annan ort, men inte i denna mer retroartade salongshängning. Slitna och förbrukade tavelramar omger var målning, samspelande synkopiskt med utställningstitelns memento mori-känsla.
Men "Still Alive" kan förvisso också utläsas som ett framåtblickande och inte enbart som ett lakoniskt och lätt komiskt Ior-konstaterande. Bilderna färgas heller inte märkbart av den anakronistiska presentationsformen eller den eventuellt dystopiska undertexten. De har en autonomi som pekar bortom borgerlighetens falnande ramverk. Och den stackars Yorick får här ännu en gång bryta ut i ett av sina sällsynta gapflabb.
Pia-Veronica Åström – Debutant
Pia-Veronica Åström har en något annorlunda ingång till måleriet än sin medutställare, som det verkar. Hennes måleriska angrepp kan i vissa fall närma sig Torsten Anderssons kärva tilltal; bilderna har också en mer direkt koppling till modernismen än vad som är fallet för Brothén (som gärna driver gäck med densamma).
Två målningar bryter sig ur som mer medvetet renodlade. Det handlar om två gigantiska urnor vars lätt skeva skepnader kan påminna om Eva Langes skulpturala vallmoformer. I den mån man kan tillåta sig att hoppas så skulle det vara att det är i denna riktning Åström skulle söka vidareutveckling och ett djupare utforskande. Renodlingens väg är ofta den man som målare, åtminstone tidvis, bör beträda. Först där upptäcker man fällorna och farorna, men framför allt de oändliga möjligheterna i det enkla – men också svårfångade.
Stockholm 2015-10-22 © Leif Mattsson |
