Fabeldjur, drömsyner, trollträd? Synapsen aktiveras vid mötet med Thomas Carlssons tuschteckningar; associationerna cirklar fritt likt lommens flygspaning runt fiskrik källsjö. Finns här en figuration så är den dold och gäckande – en nästantillvaro, en a-figuration, om ordkonstruktionen tillåts. Till hälften dolda i de svepande tuschslingorna dyker igenkännandets former upp – som i psykiaterns bläckplumpstest; Rorschach ler i sin himmel.

Huvuddelen av Thomas Carlssons utställning består av dessa exakta och rytmiskt svepande tushteckningar på kartong. I det inre rummet presenteras oljemålningarna. En klok uppdelning då det i tuschens direkta tilltal finns en stark visuell lockelse. Dess nakna språk låter mysteriet framstå i all sin paradoxala enkelhet. Enigmat inbjuder till sanslösa tolkningslöpor: är det en kanin? ett träd? ett hårsvall?
       Men visst ansluter han till ett bildspråk med flera internationella och nationella utövare. På hemmaplan går kanske tankarna till den betydligt yngre konstnären Susanne Vollmer. Men eventuella likheter förklaras kanske bäst av synkronicitetsprincipen (fenomen som uppstår samtidigt men till synes oberoende av varandra).
      För Thomas Carlssons bildspråkliga angrepp bär av egen kraft. Det har en konstnärlig stringens och en lyhördhet inför de momentana händelser som uppstår på den vita kartongen. Tuschen känns som ett material och redskap han både utmanas av och behärskar.

I det inre rummet presenteras oljemålningarna, vilka möjligen förmedlar en aning lägre grad av visuell fräckhet. Men här kommer den formella rytmiken åter till sin rätt, i något som skulle kunna beskrivas som en bildkombo av Olle Kåks och Lage Lindell. Återigen ett slags traditionens återkoppling. Men för receptiva målare som Thomas Carlsson är naturligtvis konsthistorien och de kreativa inlånen en primus motor i bildarbetet.   

Stockholm 2015-04-28 © Leif Mattsson