Först när jag kommer in på Galerie Nordenhake, där Jonas Dahlberg ställer ut, ser jag bara vad som verkar vara traditionellt naturfotografi. Där visas stora foton av välkända småfåglar, som talgoxe, bofink och blåmes, som sitter på grenar eller i träd. Fåglarna verkar alla vara i skala 1:1.
     Det tar ett tag innan jag börjar känna mig iakttagen av dem, och när jag närmare skärskådar dem, varseblir jag den extrema skärpa som ligger på fågelkroppen. Man kan urskilja vartenda fjäderstrå, det lilla svarta ögats blänk, medan trädgrenar och buskage ligger i halvskärpa. Det är något omedelbart och chockerande med detta. Skärpan på fågeln gör den översinnlig, den förvandlas till idén om en fågel, en fågelande. Bilderna för också tankarna till dioramats frusna ögonblick.
    Det är de vanligaste av fåglar som Dahlberg fotograferat, sådana man ser utanför sitt fönster om man matar dem vintertid. Eller som man kan se om man tar sig tid. Och tid har Dahlberg tagit sig. Jag får veta att han arrangerat trädgrenar och platser och med kameran satt sig att vänta på fåglarna.

Ur "Music Box", 2015, HD video, 26:55 min © Jonas Dahlberg

Lite längre in i galleriet, i en ”black box”, sätter jag mig framför vad ser ut som en video i svartvitt. Innan jag får veta att det är en detaljundersökning, med kamerans hjälp, av en speldosa, gissar jag på någon tät fabriksarkitektur eller en undersökning av någon stor maskin.
     Galleristen upplyser mig om att filmen bygger på tusentals skarpa, svartvita stillbilder av en speldosa som filmats efter varandra. Det är omöjligt att med vanligt videoförfarande få samma skärpa. Och även i detta förfarandet har konstnären investerat lång tid.
     Det är en meditativ film. Jag fastnar framför rörelsen över den slitna speldosans arkitektur. Filmens långsamhet får mig också att associera till skräckfilm – till ögonblicket innan något händer. Filmens ljud förstärker den kusliga stämningen. Ändå är det bara ett långsamt registrerande av kugghjul och fjädrar. Då och då ett sprött ljud från speldosan.

Varför vill Dahlberg få oss att fästa uppmärksamheten på så triviala och till synes godtyckliga motiv som småfåglar och en speldosa? Han skriver i utställningstexten om betydelsen av de nära världarna, nära hemmet, nära ateljén, som kontrast till alla de stora projekt som han varit verksam med den senaste tiden, exempelvis monumentet till de mördade på Utöya. Han skriver om värdet av att vända sig inåt.
      Ändå är det ingen själslig introspektion vi ser, utan en ovanligt nykter besatthet av detaljer, för världen i sina minsta beståndsdelar: En fågels fjäderskrud, mekaniken i en så enkel maskin som en speldosa. Jag tolkar intresset för detta mikrokosmos som ett intresse för såväl ögonblicket som seendet. En uppmuntran att varsebli, att använda sina sinnen. Och kanske finns här också en explicit uppmaning. Se med samma noggrannhet den stora världen i den lilla!

Stockholm 2015-10-10 © Gunilla Bandolin