Love Dahlstedt har inte likt Elvis "lämnat byggnaden" men väl sin uttalade bekvämlighetszon. På utställningen för drygt två år sedan presenterades besökaren för vältempererade blyertsteckningar där berättelserna mjukt inkapslats i bilderna. Nu tar Dahlstedt ett mer helhetsverkande grepp; han river barriären mellan betraktarens rum och bildens. De inramade teckningarna flankeras av ett tonårsrelaterat och förmodligen relativt känsloladdat staffage: infärgade trädraperier, smutsigt sofföverdrag, rött mystyg i taket, och en hel vägg klädd med välanvända målarskivor (som från konstskoletiden).

"Det är rätt att göra uppror", lär Mao ZeDung har sagt. Men Love Dahlstedts uppror är knappast uttalat politiskt. Det är snarare mer nostalgiskt och bakåtblickande: mer en längtan och en hyllning till gruppgemenskapen och klädkoderna under den sena tonåren. Är detta då en rimlig konstnärlig fokusering, ett estetiskt alternativ med etiska förtecken? Kanske. Det är alltid nyttigt för en konstnär att utsätta sina tankar, drömmar och praktik för risker. Men risktagandet har också ett pris – något som Love Dahlstedt uppenbarligen kalkylerar med.
     Hans nya bilder har tydligt lämnat de tidigare så nedtonat monokroma uttrycken och i högre grad tagit formen av totalkonstverk (med partiella sprayfärgs- och collageinslag). Som singelverk är de fräcka och klart intressanta men i någon mån också mer ofullgångna. Här är det snarare helheten som fått styra. Men de är också början till någonting nytt: ett sökande i bildens och berättelsens dunkelt lockande utmarker. Låt oss ha tålamod och se vad som kommer ut av vägvalet till nästa större presentation.

Utställningsvy från rum 3, Love Dahlstedt

I det inre projektrummet visar Jakob Ojanen ett mindre antal verk som ger en delvis annorlunda och något mer fördjupad bild än den från utställningen på numera nedlagda Galleri Anna Thulin (2013). Här finns en öppenhet och en tydligare experimentlusta, som jag ser det, med bruk av diverse disparata element och material.
     Det relativt nyväckta intresset för arte povera och den med rörelsen förknippade estetiken (i Sverige oftast noterbart hos elever från Malmö Konsthögskola) gör sig påmint även hos Jakob Ojanen. Fokus ligger på dynamiken mellan de påvra lågstatusmaterialen i kontrast till den bildspråkligt höga ambitionen – ett slags eftersträvad Kung Midas-potential således, där det profana kontrasteras mot det upphöjda och "rena".
     Hos ursprungsrörelsen under 1960-talet fanns en uttalad samhällskritisk avsiktsförklaring. Om den stämmer överens med Jakob Ojanens intentioner kan jag inte bedöma. Kanske är likheterna i hans assemblage av lågstatusföremål snarare ett slags simultaneffekt: överensstämmande problemställningar skapar snarlika estetiska lösningar – konstnären tar sig friheten att verka i parallella världar.

Stockholm 2015-09-01 © Leif Mattsson