Titlarnas bruk av bestämd form ger en antydd känsla av intimitet; "Besökaren" och "Paret" intar de bekantas skepnad. Även "Ändlösheten" tilltalas så, den bör inte förväxlas med anonymitetens oändlighet. Nära ting och avlägsna: en observation i ateljén eller ut genom fönstret blandas med abstrakta begrepp och fenomen. Att bli talad till är en ynnest, något som även de två högerskorna, kallade "Paret", får njuta av.

Första mötet med Lotta Döblings bilder skedde för mig på Konstnärshuset 2007. Då svävade de få figurerna som musikaliska notationer bland skyar och färghinnor. På Domeij Gallery för två år sedan (2013) var tonen en annan. Sökandet hade funnit kroppar att fästa berättelsen på. Även humorn hade gjort entré; Pinocchio log i mjugg.

"Paret" © Lotta Döbling	"Solfjädern" © Lotta Döbling

På den aktuella utställningen har Lotta Döbling krupit tätt inpå sina motiv, ja nästan själv smält samman med dem (som i myten om Wu Tao-Tzu). Åtminstone gäller detta de mindre, nästan ornamentala fågelbilderna. Där har perspektivets flyktpunkt i det närmaste försvunnit. Ytans mycket grunda bildrum ger associationer till ett oriententaliskt inspirerat bildspråk – liknande det som Bonnard och övriga i Nabisgruppen experimenterade med.
     Men även exempel på motsatsen finns. I den suggestiva målningen betitlad "Besökaren" – där ett observant och stillastående rådjur skildrats inverterat (som ett fotografiskt negativ) – har rumsligheten öppnats intill oändlighet. Eller ska man kanske i analogi med Döblings övriga tilltal kalla den "Oändligheten"?

Stockholm 2015-09-09 © Leif Mattsson