Konstnären Peter Doigs bildvärld är färgsprakande exotisk. En skäggbeprydd kanotist paddlar i en illröd kanot, en regnbågsfärgad sten ligger vid en motorväg, ett förfallet hus anas bakom en tät skog. Det är bilder som skapar fler frågor än svar. Samma sak kan sägas om flodbåten som plöjer sig fram genom en djungel så tät att den närapå slukar sin besökare.

Det hela är överväldigande. Inte bara för att Doigs målningar är stora utan också för hans påbrå. Gång efter annan sneglar han mot förra sekelskiftet, mot Edvard Munch, Paul Gauguin, Arnold Böcklin…. Mot sagor i skymning skulle man kunna säga, mot människans (kulturens) vördnadsfullt arketypiska förhållande till naturen – som ett hot eller som ett föremål för rekreation.
     Ibland kan tekniken förefalla onödigt upprepad - som ett postmodernistiskt mantra runt den otuktade naturen, natten och människans litenhet. Å andra sidan är det just detta som utgör en del av det överväldigande.
      Konstnären Karin Mamma Andersson (en annan av 1990- och 2000-talens uppburna, figurativt målande, konstnärer) hymlar inte med sin beundran för denna, tvetydigt naturromantiska, del av Peter Doig.

"100 Years Ago (Carrera)", 2001, 229x359 cm © Peter Doig

Framför en så fascinerande bild som Doigs Gasthof zur Muldentalsperre förefaller också allt tal om formler och mallar som snarstucket petigt: En mur berikad med juvellika färger, en stjärnklar himmel, två vakter i gammalmodiga militärkläder - och en stig som leder till, ja mot vad? Böcklin hade knappast gjort det bättre.
     Och så var det det där med byggstenarna, rutorna, fyrkanterna. I Ping Pong spelar en man bordtennis mot en fondvägg av svarta och himmelsblå rutor. Muren i House of Pictures (Carrera) har rutor som antingen är hål som blickar ut mot ett stilla hav eller så är muren prydd med bilder med samma utsikt som motiv. Således tvetydigheten som en illusionslek – med klossen som byggsten, något är under konstruktion, under uppbyggnad i vildvuxenheten.

"Country Rock" © Peter Doig

Louisiana har vikt ett eget utrymme åt konstnärens grafik. Även här, i miniatyrer i återhållen färgskala, är Doig igenkännlig. Men kampen är ojämn. Grafiken hade behövt sin egen plats, sin egen utställning, för att komma till sin rätt. Att överrösta måleriet är inte lätt.
    Avslutningsvis ett tips: Gå och se Peter Doig på plats – inte som reproduktion. Sällan har jag tidigare upplevt hur nätet, den lilla dataskärmen, så förringar ett konstnärskap.

Humlebaek, Danmark, 2015-04-21 © Martin Hägg