Den initiala associationen går möjligen till onomatopoetik: att utställningstiteln skulle syfta på fåglars sång. Men när man minns att platsen utanför koncentrationslägret i Buchenwald kallades för "Den sjungande skogen" (samma som utställningstiteln) gör tanken rockad. Enligt uppgift lär skogen fått sitt öknamn från lägerfångarnas isande skrik.

Ann Edholm återknyter således till den mörka judiska (och allmänmänskliga) 1900-talshistorien, som så många gånger tidigare. Här finns en tonbotten, en dov svärta – eller bättre uttryckt: smärta.
     Med den som bas bygger Edholm sina strama och ibland rent kaotiskt exploderande formationer. De senare förklaras rimligtvis av de verklighetsbaserade omständigheterna. I sviten "Oświęcim" (staden vid konscentrationslägret Auschwitz) påminner de snärtande spetsarna, i svart mot rött, om skrik eller kulsprutesalvor – även det en bildonomatopoetik, om än inte minnande om fåglars sång.

"In spate of all", 2015, 145x125 cm © Ann Edholm	"Colmar", 2015, 29,5x37,5 cm © Ann Edholm

Paradox: Och ändå kan jag kan inte påminna mig ha sett en mer uppsluppen och humoristisk utställning av Ann Edholm, den fullkomligt spritter av skaparlust och arbetsglädje.
     Får man uttrycka sig så lättvindigt mitt i den gravallvarliga tematiken? Jo, kanske är det just det man både bör och måste. Det är ju också ett omvittnat faktum att den svarta humorn har många namnkunniga företrädare inom judendomen. Med humor betvingar vi döden – åtminstone momentant.

Pang, tjong, krasch – i det inre rummet kolliderar formerna ljudligt och ljudlikt – med uppenbara blinkningar åt både Viking Eggeling och den tidige Walt Disney. Här färgas serieteckningens svarta komik blodröd, här ekar skriken och gapflabben.
     Och de nålvassa spetsarna liknar alltmer dem i Kafkas beryktade tortyrmaskin från "I straffkolonin" – den diaboliska uppfinning som genom handling förenar anklagelse och dom. (Straffpåföljden ristades med sylvassa nålar in i den anklagades rygg tills döden inträdde.)
    Men de smala, triangulära formerna kan också läsas som vibrerande strängar eller som gafflar i frenetisk kamp om bästa matbiten. Just så öppen är Edholms ikonografi, så leklysten men också så allvarsam.

Stockholm 2015-11-25 © Leif Mattsson