Två skenbart motstridiga referenser korsbefruktar varandra i Thomas Elovssons utställning "A proposal for daily life". Dels den sjuttiotalstypiska Tenstagångens blomliknande stenmönster – ett slags standardmodernistiskt formcredo. Dels texter från den lika sjuttiotalstypiska musikgruppen International Harvesters första skiva "Sov gott Rose-Marie" – också den ett standardverk i proggvågens famlande begynnelse.
    Maktens anomyma mönster sett ur miljonprogrammets ovanifrånperspektiv (Tenstagångens blommönster har ingen uttalad upphovsman), mot den alternativa rörelsen som paradoxalt nog av vissa sågs som framtidsfientlig. Det senare för att dess företrädare inte lade sig platt för dåtida politikers och arkitekters extatiska beskrivningar av kommande drömbyggen. (Känns det bekant?)

Utställningsvy © Thomas Elovsson

Thomas Elovsson bjuder in allmängiltighetens slitna och aningen daterade formspråk till utvaldhetens domäner, från det offentliga rummets grå tristess till gallerirummets koncentration och utsökta förfining. Tenstagångens ornamentik förvandlar han till klangrika kompositioner, bestående av endast två formmässiga moduler i ständig omkastning. Variationsmöjligheterna tycks oändliga och déjà vu-känslan är högst påtaglig. Visst har man väl stött på dessa målningar förut...eller? De framstår som minnen av något universellt men svårbeskrivet och ännu icke verifierat.
    Elovssons kärleksfulla lek med modernistiska standardmoduler, hans sätt att låta den kreativa nyfikenheten kapslas in i formspråket, bjuder betraktaren på en intressant tidsresa. Initialt anar man ett ironiskt anslag som så småningom övergår till omsorg och ett koncentrerat formfantasteri.

Vid entrén möts man av fyra inramade korta texter, alla relaterade till musikgruppen "International Harvester: "Dies Irae", "Summer song", "Sleep tight", "Harvest times". I smidesjärn (retroartat även det) återkommer de som vägginstallationer – nästan oläsliga men ändå svagt igenkännbara. Järnets påtaglighet och "allvarsamma" svärta leder tankarna till uppspikade livsvisdomar eller levnadsregler – med den i sammanhanget intrikata egenskapen att innehållet knappt är uttydbart. Det är som vid uppvaknandet ur en eterisk dröm där man presenterats för lösningen på all världens problem, men plötsligt inte längre kan minnas den sesamöppnande sekvensen.

Stockholm 2015-12-01 © Leif Mattsson