Uppföljningen av Andreas Erikssons stora presentation på Bonniers konsthall, våren 2014, är välbalanserad och samlad – en konsolidering av begreppen och den måleriska formen. Bildspråket på den aktuella utställningen på Galleri Riis är lågmält till innerhåll och karaktär, med ett fortsatt grävande i den "mustiga myllan", som Eriksson så ofta återkommer till. Hemtrakterna (runt Kinnekulle), den fruktbara jorden och det bespeglande jaget är de geografiska och mentala polerna kring vilka Andreas Erikssons konstnärskap kretsar.

Med en inventerad logik möter man de mindre målningarna i det första, stora rummet. Där tillåts de att i all sin koncentrerade form breda ut sig på de spatiösa ytorna. Först i det inre, avlånga rummet presenteras så de drygt två meter höga målningarna.
     Rumsdispositionen framstår ändå som fullt rimlig då Andreas Eriksson här arbetat med en bildmässig atmosfäriskhet. Borta är den optiskt ljusslukande jordighet man kunde stå lite undrande inför i hans målningar på Venedigbiennalen 2011. Här bjuder han på den perspektiviska flyktpunkt som möjliggör för betraktaren att – likt i myten om Wu Tao-Tsu – kliva in i det målade landskapet och försvinna.

"Meander IV", 50x40 cm © Andreas Eriksson	"Alagreck I", 50x40 cm © Andreas Eriksson

De drömmar vi insisterar på att kalla våra egna inkluderar även det allmängiltiga; jag är också du. I analogi är Andreas Eriksson hemtrakter också våra. Även vi längtar de karlfeldtska stenarna där barn vi lekt. Det är denna generiska jord som Andreas Eriksson i överförd, privatrelaterad form arbetar med – ett slags naturdoftande allmänmedvetande. Inte förvånande då att vi känner oss så hemma.

Utställningstiteln refererar till meanderlopp och landskapets erodering. Kanske bör man läsa bilderna som ett slags geologiska sediment-kartor, som snitt i jorden. Med ett måleriskt zigzag-tremolo bygger Andreas Eriksson upp sina vertikala och nästan textilt verkande bilder (de textila aspekterna är honom inte främmande, vilket han visat tidigare).
       Färgackorden har också blivit något ljusare, upplättade av serena treklanger – ockra, grönt, rödbrunt, i återkommande fall med atmosfäriskt blått som accent. Denna färgmusikaliska konsekvens är naturligtvis lättare att bibehålla i det begränsade galleriutrymmet (i förhållande till den större konsthallen).
      Men jag anar ändå en viss förskjutning i inriktning och fokus. På Bonniers konsthall fanns bara ett fotografi, på Galleri Riis inget. Kanske bör man inte fästa sig vid det – eller så kan man tolka det som att Andreas Eriksson uppslukats av måleriets mångsidiga palett och kroppslikt taktila egenskaper.

Stockholm 2015-04-28 © Leif Mattsson