Frida Fjellman bygger en mäktig scen där ett rött draperi förlänger golvets färg, från en matta som liknar en väldig blodpöl. Som ur en skräckupplevelse växer hennes keramiska figurer upp, en björnjätte och en minimullvad, en vinthund och ett förförande murmeldjur.
     Att arbeta med naturtrogna djurfigurer som konst är att gå på minerad mark – men också en utmaning vad gäller känslouttryck och tekniska lösningar. Björnen är 1,60 meter hög och mycket tung, men glasyrerna glänser med säker nyansrikedom på den skarpt räfflade ytan. Frida Fjellman idylliserar inte, djuren finns här i sin egen rätt och i ett tillstånd av ett slags intellektuell drömvakenhet. Vi blir osäkra över om räven som ligger på mattan sover eller är död.

Steget till fantasy är kort och här tar hon glasets transparenta och skimrande kvaliteter till hjälp. Träskspöken och en sorts mangafigurer svävar och kryllar med glimmande ögon – och med en lekfullhet som är ny.
     Fjellman skapar en värld utan människor. Djuren bär på både liv och död. Kristallformen som är byggstenen i hennes senaste takkrona befäster tanken om att det levande innefattar det mineraliska, liksom livet döden. Jag saknar ändå det trollspö som neonrörsinslagen i denna bildvärld brukar utgöra.

"The Roots of Heaven" © Peter Callesen

I stället för lekfullhet dominerar allvaret i Peter Callesens pappersverk. Han utgår från det vita A4-arket som vi är så vana vid, för att minutiöst klippa fram en hel värld. Det utklippta hålrummet blir figuration när formen viks ner eller upp. Samtidigt upprättas en relation mellan dessa två och det skapas en ikonisk berättelse, ja nästan banal i sin kärnfullhet då Callesen inte sällan använder symboler de flesta känner igen. Hus, fot, blomma, bi, fågel, ängel, ensam människa – för att nämna några. Inte desto mindre styrs de enstaka bilderna med fingertoppskänslighet mot naturlyrik och skir poesi.

Peter Callesen skärskådar människans handhavande av jordens resurser. Han sätter fingret på följderna av en ideologi som ser människan som härskare över naturen. I det nu aktuella urvalet verk dominerar det ekologiska och holistiska perspektivet med naturen i fokus, även om ett andligt budskap också är tydligt.
     Tekniken är kongenial med det rätt tragiska innehållet i Callesens verk. Beroendeförhållandet mellan tomrum och form visualiserar kärnan i budskapet: i ett kretsloppstänkande där återfödelse ingår länkas det förflutna och det kommande samman.
     Huvudet som en mindmap kröner utställningen. Det är en mäktig installation på ett podium. Ett kaotiskt landskap vecklar ut sig ur en bok, placerad i mitten. En dagbok? En livets bok? Delar av mycket olika slag flätas samman av trådar som löper likt synapser mellan hjärnans celler. Vi anar ord, infall och tankar, observationer och händelser men identifierar städer, åkrar, landskap. Skisser tar form och ord är läsliga. Också här är det ömsesidiga beroendet tydligt.

Eskilstuna 2015-04-07 © Kristina Maria Mezei