Bland dagens unga konststuderanden och nyligen utexaminerade konstnärer kan man ana ett nyväckt intresse för abstraktioner och formella experiment. Är det pendelns svängning: som en uttalad reaktion mot det neofigurativa 2000-talet, eller en protest mot den dagsaktuella politiska konsten? Oavsett vad svaret är leder den bildspråkliga divergensen otvetydigt till ökad mångfald inom samtidskonsten.

Simon Gorm Andersens Stockholmsdebut, två år efter examen från Kungl. Konsthögskolan (2013), bekräftar detta. Hans konsekventa sökande inom domäner som tidigare främst utforskats av "de informella" bär tydlig smak av igenkännandets sötma. Men här finns också en öppenhet inför processer som inte enbart är åter- eller självbespeglande. Genom att skala av berättelsen från själva berättandet, och på så sätt blotta de olika betydelsebärande lagren (tekniken, innehållet, materialet etc.), skapar han något som bildmässigt skulle kunna kallas för "en demokratisk utsaga". Men därmed inte sagt att han oreflekterat ansluter till "de informellas" mer programmatiska renhetssträvan: "konsten för konstens egen skull".

I utställningstexten jämförs Gorm Andersens tillvägagångssätt med lantbrukarens, och det finns en klar poäng i den metaforen. Med zigzag-vibrato för han kniven eller penseln som en plog genom de våta oljefärgsytorna – ett tillvägagångssätt som varit sällsynt sedan Alf Lindbergs dagar. Gorm Andersen liksom "smakar på färgen" i sin kompromisslösa sönderhackande av huvudformer till underkategorier. Han skapar öriken av färgformationer, ett slags arkeologiska mönster som ögat gärna tolkar som naturlandskap sedda ur örnens perspektiv.
     Men det handlar förmodligen inte om geografi eller kartor, trots de initiala associationerna till ett Kent Lindfors-liknande fågelperspektiv. Det rör sig nog snarare om ett slags musikaliskt närmande till både färgen och formen, ett tillämpat partitur där berättelsen är inkapslad i språkets minsta beståndsdelar.
     Naturligtvis finns här en blinkning tillbaka till modernismen, men också en önskan om att rensa bort onödiga slaggprodukter för att bättre kunna finjustera verktygen inför kommande bruk.

Stockholm 2015-08-26 © Leif Mattsson