Konstruktioner, kallar Göran Hägg sin utställning på Konstakademien i Stockholm. Begreppet är tvetydigt. Att konstruera kan vara på allvar i den handfasta verkligheten, men konstruktion kan också vara påhitt. Det är i tvetydigheterna och i kontrasters och motsatsers spännvidd Göran Häggs konst återfinns.

Utställningen delas mellan två salar. I den första finns de stora, bastanta skulpturerna "Bilen" och "Ubåten", två mörka farkoster som i framåtenergi tycks lika endimensionella som de italienska futuristernas maskiner. Kontrasten till den ännu större skulpturen ”Avlyssningsmaskin för änglar” kunde knappast vara större. Rörelsen i sökandet efter universums hemliga ljudbilder går inåt. Maskinen styrs av två rattar som det livets dubbelkommando som krävs för att navigera sig fram genom paradoxen livet som trivial vardag och som obegripligt underverk.

"Ubåt", 7 m bred © Göran Hägg

På väggarna kan man ta del av komplicerade ritningar som ger intrycket av konstruktioner. Men bilderna har bara lånat formen. Till innehållet är konstruktionerna bara kärleksfulla påhitt.
     Så följer fler motsatser. Salen intill är fylld av analyser av vardagslivets mekanik. Associationen till PO Ultvedts universum är given, men när Ultvedts verk är åt det finstilta, filosofiska hållet, är Göran Hägg brutal. När besökaren sätter i gång hans gestalter rör de sig häftigt, plågsamt, obekvämt i högt tempo. Dervischerna i en resväska(!) snor som galna. Souvenirdockorna från Mallorca kastas hårdhänt runt i dansen och i den musikaliska kvartetten misshandlas inte bara fiolen, utan också en pälsklädd kvinna i trång bur. Hennes situation känns verkligen plågsam. Objekten piper, tjuter, gnisslar, bullrar och så vidare. Volymen är hög.

Kyrkans tak och väggar viks undan och därinne skymtar små beväpnade gestalter. Göran Häggs far var löparen Gunder Hägg, som efter idrotten under en tid sålde damhattar. Ibland hade han sonen Göran med sig på resor. Ett minne från Sundsvall finns i ”Resenär”, där modisterna kom till pappa Gunder på Knaust och besåg säsongens hattutbud. I verket finns en bok som öppnas och där man kan se far och son.
     De våldsamma verken har drag misantropi. Inte ens vildheten består. Även om människan kan ses som ett underverk ter sig hens liv mekaniskt: återupprepar sig och tänker, talar och känner alltid likadant. Även den uppblåsbara kentauren i resväskan tappar snart formen och blir en trasa (en gång CJL Almqvists definition av ”allt”). Märkligt att ingenting mer kommer ut av den underbara konstruktionen människan!

Stockholm 2015-09-01 © Niels Hebert