Jag tänkte på den balansgången i mötet med Maria Halls utställning på Galleri Olsson. Hennes svit oljemålningar ”Sirens” är uppbyggda av horisontala fält i nyanser av rosa, purpur, violett, orange och ett band av djupare svärta, liksom fuktiga med svagt nebulösa konturer. De balanserar mellan abstraktion och figuration i en tradition som började med Caspar David Friedrichs ”Munk vid havet” och levde vidare hos Turner, Mondrian, Rothko och Agnes Martin, i alla fall enligt den genealogi som Robert Rosenblum ritade upp i sin klassiska studie ”Modern Painting and the Northern Romantic Tradition.”

"Sirens III", 2015, opd, 134x170 cm © Maria Hall

Maria Halls romantiska anslag: ett själsligt kosmos som andas en melankolisk förundran, ja, bokstavligen andas i måleriska fält som buktar och drar sig tillbaka. I centrum återkommer det svarta bandet som ett nattligt hav eller Styx. I det meditativa betraktandet blandas försoning med oro, för hos Maria Hall skruvas färgerna – hennes dialekt – mot ett stråk av vanvett som kan uppträda i osannolika skymningshimlar eller hos Munch.
     Men Maria Hall markerar en viss distans till det högspänt sublima måleriet genom att anknyta till ett mer jordiskt textilt arbete; med korta, upprepade penselstreck skapar hon en övergripande textur som i en väv, på en gång textilt mönster och metafysiskt skymningsland.

”Sirens" (Sirenernas sång) – titeln antyder både en korrespondens mellan målning och musik och ett litterärt motiv ur den grekiska mytologin: sirenerna som med sin oemotståndliga sång lockade till sig sjöfarande till en grym död. Skönhet och undergång, konstverk och fara. Odysseus räddade sig genom att låta sig bindas vid masten. Galleriet tillhandahåller dock ingen mast.

Stockholm 2015-09-01 © Peter Cornell