Övningsverk – så kallade Hertha Hillfon (1921-2013) sina tidiga, spretigt experimentella objekt i återblickandets ljus. Det var den emotionellt återhållna abstraktionen som var huvudstråket inom sextiotalets mainstreamkonst – innan popen brakade in med buller och bång. Och Hertha Hillfon var inte sen att insupa tidens omvälvande strömningar.
     Ganska snart övergavs det nonfigurativa formspråket för alltmer arkaiska uttryck. Någon popkonstnär blev hon aldrig, men sjuttiotalets fokusering på människan och humana värden kan sägas vara det som blev den konstnärliga förlösningen. Monumentala ansikten i keramik, frontalt blickande ut i tomheten, blev signaturverken som ingen annan konstnär kunde närma sig. Hon hade mutat in sin kreativa sfär, även om Hertha Hillfon själv förmodligen skulle ha protesterat högljutt mot den något förenklade beskrivningen.

© Hertha Hillfon

Liljevalchs konsthall har valt att presentera Hertha Hillfon som i ett bibehållet sammanhang – ett försök att stoppa tiden, så att säga. I den första stora salen har väggarna klätts med gigantiska foton från hennes hem och ateljé. Mot detta har ett antal fysiska verk placerats. Intrycket är dubbelt och lösningen inte helt oproblematisk. Man kan förstå den goda intentionen, men det utställningstekniska tenderar att ta överhanden. Presentationen väger betänkligt åt det överkurerade hållet.
    Å andra sidan skall Liljevalchs ha beröm för att man litar på besökarnas förmåga att själva se och läsa av verken, utan att bibringa långa didaktiska texter på väggarna. Som sidoeffekt kan det till och med vara svårt att ta reda på titlar och tillkomstår – något som konsekvent fortsätter även i utställningskatalogen.

© Hertha Hillfon

Hertha Hillfon, denna svensk keramiks grand old lady, startade sin yrkesverksamma bana förhållandevis sent i livet. Först som 32-åring sökte hon sig till Konstfack. Kanske är det också därför som hennes uttryck så snart fick en avklarnad och mogen karaktär. Det vilar ingen tvekan i de lätt stiliserade anletsdragen, inget synbart tvivel i hennes keramiska limpor eller "avporträtterade" klädedräkter. Här finns en visuell klarhet och en vardaglig enkelhet som passade den då gällande folkhemstanken som hand i handske.

Och folkkär det blev hon, så omhuldad för sina magnifika offentliga utsmyckningar och porträttlika skildringar av kända kulturpersonligheter att delar av konstetablissemanget senare kom att rynka på näsan. Men huvudsakligen var dock mottagandet av hennes konst redan från debuten i slutet av femtiotalet positiv och bejakande. Superlativen kryddade dåtidens recensioner. Hon betraktades omedelbart som "konstnär" och inte enbart som "hantverkare" – en distinktion hon själv lär ha fnyst åt.
    Med invalet 1971 som ledamot i Konstakademien, och bärare av professors namn från 1993, faller alla formella tveksamheter kring epiteten konstnär och hantverkare. Hertha Hillfon är därmed även "på papperet" en del av den svenska konsttradtionen.

I Petter Eklunds insiktsfulla katalogtext, rik på anekdoter, ställs avslutningsvis den antytt retoriska frågan om Hertha Hillfons keramik kommer att "överleva tidens malverk". Det är en klarsynt och helt adekvat undran i en tid av strukturella omvärderingar.
    Och visst, modet svänger, kanske framför allt inom den så trendkänsliga konstsfären. Möjligen kommer historiens dom att vara hård över de tidiga och något osjälvständiga keramiska abstraktionerna, eller över hennes femtiotalistiska solar med ansikten i. Men jag har svårt att se att hennes monumentala ansikten och serena människoskildringar skulle "falla för bilan". Där anar man den konstnärliga tidlöshet som är snart sagt omöjlig för tillfällighetens vindar att stryka bort.

Stockholm 2015-06-17 © Leif Mattsson