Tyg har, som de flesta välanvända ting, även en betydelsebärande funktion. Konstnären Leif Holmstrands virkade och stickade föremål, hans dockor och icke-funktionella klädesplagg leder tankarna till hemtrevnad, trygghet, skydd och värme. Till detta tillför han ofta ett uns burleskeri, absurdism och skräckromantik – men fortfarande i en stramt enkel inramning utan onödigt illmariga spetsar.
FAKE BONES på Lilith Performance är något mycket mer maxat – även om tyget har en huvudroll även här. Tillsammans med det japanska konstnärskollektivet OLTA (Inoue Toru, Umeda Gosuke, Kawamura Kuzuhide, Hasegawa Yoshiro, Saito Takafumi, Meguninja och Jang-Chi) har Holmstrand skapat en installation kring deformation, födelse, kroppslighet och förgängelse.
Människor går eller kravlar runt iförda överdimensionerade blöjor, i taket hänger barnvagnar och stora benbitar, mat kokar på kokplattor, tygdockor står på golvet. Överallt ligger högar med förslutna sopsäckar. Ur högtalarna hörs ett krasande, industriellt, ljud, en man går runt i lokalen sjungandes ”Searching for bones in my ridiculous body” (som är en fras hämtad ur kultfilmen Rosemarys Baby).
Vilsna människor verkar förtvivlat söka efter struktur och vägledning – i ett aldrig avstannande kretslopp av återkommande ritualer, av magi och offerromantik. En performance som en organism inbegripen i ett sisyfosarbete, i ett trevande mot en (onåbar?) meningsfullhet. Existentialistiskt så det förslår alltså.
Och, till detta, klärobskyren, den punktvis sparsamma, barocklika, ljussättningen. Jag är knappast ensam om att associera till konstnären Hieronymus Boschs målningar av den mänskliga samvarons mättade självspäkelse. Romantikens känslokollisioner ska vi bara inte tala om – än mindre samtidskulturens alla undergångsskildringar.
Stilsäkert (träffsäkert), javisst. En installation/performance paketerad som (ännu en) besvärjande – romantiserad – helvetesskildring. I till synes outtömliga vågor sköljer den över en samtid som hungrigt söker efter motbilder till vardagens trygghetsnarkomani.
För det är väl det den gör, FAKE BONES? Säger (upprepar) något genuint mänskligt snarare än att tillföra nya dimensioner. Det går givetvis att invända mot performancekonstens ständigt återkommande destruktiva anslag (dess avsaknad av humor/självdistans). Men FAKE BONES är vacker i all sin tydlighet, även om jag har svårt att se människobilden som lika skön – men det är ju en annan historia.
Malmö 2015-09-23 © Martin Hägg |
