Det ska sägas direkt att ”In Between” fokuserar mera på ”on stage” än på själva döden – vilket redan markeras i utställningstiteln. Men de klassiska begreppen som omsluter talet om död och undergång finns otvivelaktigt inbäddade i formspråket hos de sex medverkande konstnärerna. Det är en väl sammansatt utställning med digert innehåll.
      Att befinna sig i mellanrummet – vare sig det är en omskrivning för själva livet eller det som Daniel Werkmäster i förordet kallar socialt mellanrum – implicerar alltid möjligheten till rörelse och utveckling. Ett liknande spänningsfält är hos Vygotskij den proximala utvecklingszonen, ett gynnsamt tillfälle för språng mot ny mognad och insikt. Frågan vad den samtida människan då gör med sina reella möjligheter är en av huvudtrådarna i utställningen.

Bland de drygt sextio verken finns Tova Mozards drömska fotografier och det dokumentära videoverket ”Repertoar”. Scenen är en skogsglänta, ett liv berättas, en gravliknande håla grävs och så en förlösande twist på slutet. I flera av Mozards verk spelar scenen sin egen roll – en dubbel metafor för spänningen mellan verklighetens objektiva möjligheter och psykets vägval.

På Oskar Nilssons scen verkar de tufsiga figurerna rätt obekymrade om både sin egen betydelse och omvärldens eventuella åsikter. Existensen är i grunden lika – bara paketerad lite olika på vägen mot samma mål. Nilssons expressionistiska naturalism letar sig in i skitiga badrum och sjabbiga frisersalonger, osentimentalt och avväpnande. Så här är det att vara människa och vi ska alla dö. So what?

"Interior with Comedy (Tragedy)" © Oskar Nilsson	"Hard Body vs Soft Body" © Marcus Mårtenson

Genom serietidningens estetik problematiserar Marcus Mårtenson samtidens ytlighet och den allomfattande mediala impregneringen. Talande är ”Hard Body vs Soft Body” – en kropp med implantat, allt för att säkra ett fullkomligt liv. När döden nämns är det med humor och distans som i parafrasen ”Solong Sucker” där det bergmanska schackbrädet är utbytt mot ett par boxhandskar.

Yngve Rådbergs tre stora scenerier ”Utsikt” har ett dystopiskt grundackord, dovt klingande av kaos och undergång. Det må vara civilisationens break down som står för dörren eller mer allegoriskt: en inre utvecklingskris. Men likt Stagnelius påpekar Rådberg att i förödelsens stund kommer ett efter, en apokalyps som öppnar för nya möjligheter – kaos och Gud som motpoler med andra ord.

Mera fysiskt och konkret påtagligt beskriver Tilda Lovell vad döden lämnar efter sig. I ”Fetish Remains” är ett vitskimrande skelett upphängt på en krok – en sällsam, smått sakral varelse med händer och fötter intakta. Ett skuggliv? I animationen ”Landescape” är tonen mera uppsluppen – benbitar förenas, går i sär och förenas på nytt i utopiska konstellationer.

Än mer fysiska och extremt realistiska är Roland Perssons skulpturer i silikon. Livets förgänglighet och kroppens slutliga förvandling är som det är: icke förhandlingsbart. I ”The Bird Man” blir hållningen till ett lakoniskt konstaterande om döden som ett ensamhetsprojekt – alltmedan naturen gör sitt. I ”Last Horse on Earth” är tonen mjukare och mera ömsint. Avtrycken från visad omsorg och vördnad från de ännu inte döda blir en vacker ansats till en ”rite de passage”.

Linköping 2015-09-09 © Lotta Ekfeldt