Som en plikttrogen, egyptisk gravväktare möter "Winter Hexagon" upp direkt vid entrén. Ett skevt leende och floder av rinnande mascara kompletterar bilden. Vilka ovärderliga skatter har figuren satts att bevaka? Och med vilken hoppande logik invaggas vi i säkerhet av något som tycks vara en korsning mellan en Halloweenmask och en bankrånarhuva (i aluminium)? Den ömkligt tomögda figuren återkommer i flera skepnader på Daniel Jensens utställning. Men ingenstans så frankt utmanande som vid själva ingången.

Det har hunnit gå drygt tre år sedan jag senast mötte Daniel Jensens konst. Den gången var det på Peter Bergman Gallery med en visuellt självklar presentation av skulpturer och teckningar. Denna gång, i nytt gallerisammanhang, är det däremot målningarna som dominerar – dova och street art-spretiga, men ändå klingande med vassa accenter i viridiangrönt, violett och karminrött. Den ogrundade linneduken suger åt sig akrylfärgen, skapande dova tonbottnar med förenande färgackord.    

Aluminium, emaljfärg © Daniel Jensen	Akryl på duk © Daniel Jensen

Här finns drag av sentida expressionism och graffiti, av processdriven naivism och trashig ockultism. Daniel Jensen vandrar in i och ut ur olika konst- och bildsammanhang; han tycks som mest bekväm sittande mellan stolarna.
     En drucken kobraorm (med visst behov av tandställning) bligar svagsint tillbaka på betraktaren. En plastdunk med stukat sugrör förtäljer inte om innehållet är saft, bensin eller HB – troligen det senare. En svart rektangel leker ytmässig subwoofer med en magnetisk kotte och en förbrukad plastmugg.

Tingen har bara varandra. De är utbytbara, försummade och förbrukade. De är i vardagen, var dag. Här byggs inga piedestaler för glittrande kristallskålar, inga syften tillåts nå högre än golvets lekvrå. Det är ett slags tillämpad estetisk nihilism där orden "vad", "när" och "varför" är bortvalda. Endast "hur" kvarstår som den ultimata frågan, den enda med evig giltighet.
     Daniel Jensens formspråk är provokativt och skämtsamt, både formellt och informellt. Verken låter sig endast svårligen omfamnas, men de går heller inte att lättvindigt stöta bort. De intar ett slags mellanläge, en autonomi där konstreferenserna småningom blir helt obrukbara.

Stockholm 2015-03-20 © Leif Mattsson