Olav Christopher Jenssen har en förmåga att ständigt överraska. Han förskjuter sin position, gör rockad och bryter upp. I experimenterandet gör han bruk av alla dimensioner och flertalet konstnärliga metoder: 3D, 2D, gips, keramik, teckning och måleri. Men verken förhåller sig ändå alltid någorlunda stabilt till Jenssens egendefinierade, konstnärliga centrum.
      Det måste anses som relativt sällsynt att kunna bekräfta en kontinuerlig logik i ett konstnärskap man följt från slutet av 1980-talet och fram till idag. Från de tidiga, gåtfulla vaxexperimenten, över de musikaliska mönsterbilderna. Från de svävande gipsfigurerna (Modernautställningen 2010) och de nu aktuella raukliknande keramiska stoderna, till de närmast naivistiska, vaxade akvarellerna.

"Slik Livet Er", tusch på papper, h 340 cm. Två vitriner med 32 vaxade akvareller © Olav Christopher Jenssen

Förklaringen till kontinuiteten ligger, som jag ser det, i Jenssens bruk av linjen som bärande kraft. Det gäller naturligtvis i teckningarna men också i keramiken och måleriet. Hans ständiga betonande av strukturell kontroll mitt i den bildspråkliga kaoset skänker honom en avsevärd frihet. De amöbaliknande organismer linjeföringen skapar i tuschteckningarna, liksom i "The Colibri Paintings", ekar av influenser från street art och graffiti, men också av art brut och kanske Dubuffet? Jenssen har fötterna i traditionen, i konsthistoriens aldrig sinande fatabur, men han finns inte kvar där när man försöker ringa in honom.

I Galleri Riis första rum visas tre av fyra originalteckningar i tusch, avsedda för Edvard Munch videregående skole. Det är mäktig ornamentik, inte minst genom den gigantiska skalan. Här möter femtiotalistisk formlära serietidningarnas vilda klotterestetik.
    I samma rum ligger de vaxade akvarellmålningarna som på "lit de parade". Glasmontrarna är fyllda av skeva fysionomier, dunkla minnesfragment och människospillror. Associationen till Marlene Dumas är inte långsökt, men här finns ändå en klar autonomi – och framför allt ytterligare ett överraskningsmoment. I naiviseringen lyser den mångkunnige målaren igenom; här finns inget behov av stumma fotografier som förebilder.

Det andra rummet är om möjligt än mer omslutande. De amorfa raukformerna har tagit kommandot med sina kyligt mintblå-gröna färgklanger, strävande efter himlen som Brancusis fågelform. Och som ett understödjande basso continuo flankeras de av de stora "Colibri Paintings". 
     Titeln på de senare är fyndigare än man kanske först anar. I klangrika, avgränsade färgsteg (likt i kolibrins fjäderskrud) "flaxar" linjerna sekundsnabbt över de vita dukarna – en målarens onomatopoetik, en lek med bildens ljud-lika språk.

Stockholm 2015-10-10 © Leif Mattsson