Vi var många som kastade oss in i det för tiden nyskapande dataspelet "Wolfenstein 3D" i mitten av 1990-talet – ett av de första i den långa raden av "Shoot 'Em Up"-spel. Grafiken var kartongartad och simpel, men ändå tillräcklig för att magnetisera deltagarna.
     I konstnärsduons Jodis (Heemskerk och Paesmans) egenhändigt klonade variant är alla väggtexturer och spelkaraktärer degraderade till op-konstliknande mönster. Som grafisk fond mot spelets något fåniga ursprungsljud blir resultatet både komiskt och kärleksfullt hädande.

Som en av de första registrerade konsthemsidorna (1995) som använde programkod som visuellt uttryck, var Jodi med och lade grunden för vad som snart skulle komma att explodera på Internet. World Wide Webb var fortfarande relativt jungfruligt. Deras experiment med syntax-error och rullande maskinkod som grafiskt fenomen fick också snart paralleller inom biofilmen ("Matrix" kom 1999). De flimrande skärmarna med ostoppbart flödande kod- och felmeddelanden framstod som synonymt med okontrollerbara datavirus, men blev också en del av en ny futuristisk estetik.

© Jodi.org

På Jodis aktuella utställning dominerar tecken som hämtats från amerikanska indianspråk, exempelvis Cherokee. Stora plexiskivor har försätts med för oss otydbara grafiska emblem, vilka genom sitt "dolda budskap" öppnar obegriplighetens skönhetsvärld. De får oss att söka mening i det associativa, i det som tecknen liknar. Men på samma sätt som vi svårligen kan tyda den kompilerade maskinkoden kan vi sluta oss till de indianska tecknens betydelser.
     Utställningens titel "Apache is functioning normally" är för övrigt även den en lek med dubbeltydigheter: Indianstam och fristående webbserver, utvecklad av The Apache Software Foundation.

Jodis konstnärliga experiment med tekniska felmeddelanden och tolkningsförbistringar närmar sig stundtals metafysiska nivåer. Och det gäller inte enbart i så självklara fall som när dataprogram löper amok. Nej, det gäller framför allt i överförbar form i de dagliga missförståndens tid. På så sätt kan man påstå att konstnärsduon Jodis lek med den språkliga "glitchen" motsvaras av det "glapp" som formulerades inom samtidskonsten för några årtionden sedan.
    I det nittiotal, där Jodi först verkade – med börskraschen och Kuwaitkriget i färskt minne – var framtidstron i gungning. Inom konsten söktes alternativa och ickekommersiella vägar. Jodi placerade sig virtuellt inom de subkulturer som förmodades erbjuda en rimlig konstnärlig utväg ur det strikt materiella. Kanske har den positionen fortfarande sin bäring.

Stockholm 2015-06-17 © Leif Mattsson