Tre konstnärer, tre olika språk, ändå hänger utställningen samman på ett förunderligt sätt. Det är något i förhållningssätt och tonlägen som går igen, trots att det inte finns någon angiven tematisk titel. Mångtydighetens inre landskap skulle kunna vara en tänkbar sådan.
     Vissa förutsättningar har de tre gemensamt. Alla är födda i slutet av 1960-talet och gick på Konsthögskolan under 1990-talet. Ändå är det för lättvindigt att tala om generationsutställning. Det verkar snarare som om konstnärerna själva har sett att igenkänningens tema fungerar som curatorkoncept. De tre större rummen i Konstforum bidrar också till att helheten fungerar utmärkt. Egenarten erbjuds att verka fullt ut i egen rumslighet.

Rumslighet är också något Annika Johansson arbetar med i sitt nya måleri. Hon gestaltar glappet mellan illusorisk 3D och reell sådan. Hon undersöker och utvecklar en tradition som kan hänföras till vissa idéer i den tidiga modernismen för 100 år sedan. Hur skapas upplevelsen av en tredimensionalitet på en platt bildyta? Hon målar in nya bilder i den horisontförsedda grundmålningen. Helhetsverkan börjar likna teaterscenstablåer med en viss surrealistisk underskruv. Spänningen ökar, vad kommer att hända på scenen? Livets teater?

Laveringar © Katarina Lönnby

Camilla Lundberg har utgått ifrån en mjölnardotters uppenbarelser vid mitten av 1800-talet i Lourdes, Pyrenéerna, södra Frankrike. I en svit akrylmålningar gestaltar hon sina egna fantasier och stämningar kring dessa händelser. Det är öppna, skönt svävande målningar med en ljuskraft som närmast löser upp verklighetens kantigheter och hårdheter. Dalgång, grotta, vägg, textfragment och människotecken pulserar av ett inre stilla liv. Starka visionära upplevelser kanske bäst går att förstå och gestalta i upplösningens dramaturgi.

Katarina Lönnby arbetar både med skulpturala objekt och svartvita laveringar. Här finns saga, myt, minnen och fördrivningar. Teckningarna skildrar ett slags storögda kattflickor som blickar ut över havet. Förundran och längtan. Skeppet, slottet, spegeln, faun och andra arketypiska fenomen återfinns i berättelsernas mystik.
     Den svartvita väggserien utgör en dynamisk kontrast till den skärande färgskalan i hennes bearbetade readymades. En eller flera leksaksdockor, lampskärmar, en propeller, flöten, dunfjädrar, gipsbindor, en snäcka och andra objekt fästs ihop till egenartade combines. Det är som om minnen av en flickas barnkammare hamrats ihop till både humoristiska och helt öververkliga galenskaper. En spark i ändan åt barnkammaridyllen. Faktiskt både roligt och förskräckande att titta på dessa högst originella skapelser.

Som helhet är de tre konstnärernas utställning mycket förtätad och laddad med en rikedom av undertexter och innebörder som ger lång eftersmak.

Norrköping 2015-02-09 © Christer Fällman