En intressant möjlighet öppnar sig för dem som vill studera figurativt måleri och särskilt fotobaserat sådant med två aktuella Stockholmsutställningar. Jag ska med en gång säga att det inte är en genre som särskilt ofta gör mig på sprudlande gott humör. Många gånger teleporteras man tillbaka till en nivå som tekniskt sett utraderar de senaste 150-200 åren av vunna måleriska kunskaper. Med detta sagt så finns också insikter att hämta då tiden idag ofrånkomligen är en annan.

Lena Johansson visar på Andréhn-Schiptjenko några olika serier tittskåpsbilder som ställer klockan tillbaka till framtiden, med 50-talsscener med flicka, ponny och brylkrämskammade unga gossar på väg att upptäcka sin sexualitet. I nästa sekvens har ungdomarna vuxit upp och bildat för dagen lyckosugna eller framgångsstungna par, en längtan efter perfekt liv på bild. Barbie och Ken kläs av och på de stereotypa roller som skulle kunna kittla den backlashgeneration som samtiden tillhör – men baksmällan är harmlöst skildrad.
     Det har både hänt och inte hänt särskilt mycket sedan David Hockneys dubbelporträtt av Ossie Clarke och Celia Birtwell, sin tids stilikoner på 1960-70-talet. Här finns ett ämne för Lena Johansson att gräva lite djupare i. Framgångssagans baksida kommer alltid vara en effektiv fond för att utforska attityder och tidsanda, framförallt för att konstatera hur lite respektive generation i slutändan lyckas tillföra.
     Det finns dock en nerv och vilja i Lena Johansson måleri som skulle kunna utveckla tittskåpen vidare om hon önskade släppa referensen till fotografiets upplösande, diffuserande effekter och tog steget fullt ut mot dockteatern och den illusoriska leken med djupverkan.

"Utsikt I", 2014 olja på duk, 200x300cm © Yngve Rådberg

Yngve Rådberg har delvis lämnat tittskåpen bakom sig och expanderar med sin utställning "Utsikter" på Galleri Olsson ramarna för sina dystopiska, återhållet aggressiva hyllningar till motiv och händelser som suktar betraktaren. Dessa upplevs dock inte gärna i verkliga livet utan helst sublimerat, på avstånd. Att skilja mellan olika former för lust och fasa är förmodligen till stora delar en fråga om att låta sig civiliseras och därmed utveckla eller väcka en latent moral.
     På vägen till utställningen passerade jag en mobb av Hammarbyfans och ölstanken låg tät och ”lekfullt” hotfull på väg genom Södra station. Den mobiliserade massan skildrar Yngve Rådberg effektivt. Ljuseffekter från såväl en stad satt i brand som av mobilupplysta ansikten – sig socialt meddelande eller endast real lifesugna selfies – syns i myllret av händelser från en stad nära oss.
     Ishavet har lagt sig och ersatt smärtans bortsprängda vägg och lille Caspar håller David Friedrich i handen på berget ovanför en bombad stad, vilken som helst men troligen Köln. Yngve Rådberg har sprängt vallarna och man får en inblick i vilken effektiv målare han är i de riktigt stora formaten. Som berättare har han fortsatt udden riktad mot välmående välfärdsamhällens värkande inombordare – som hånler mot en tuss clearasil.

Stockholm 2015-03-11 © Susanna Slöör