Susanne Johansson återvänder för sin sjunde utställning på Galleri Magnus Karlsson. En konsekvent ström av bilder med poetiska och lätt undflyende drag har visats genom åren. Den kontemplativa frånvändheten (inte att förväxla med introspektivitet) har ofta färgat presentationerna, den har lagt ett mild hinna av eftertänksamhet över verken.
     Tidigare var ofta kroppsförskjutningar och dans den förenande faktorn; rörelseoskärpan var ett återkommande medel. Nu har naturen smugit sig in som en organiskt bärande del. Dessutom finns här ett sökande bakåt i tiden, till antiken. Men då inte i form av någon heroiserande förebild utan snarare som ett tidens nötta och slitna ankare som pekar på vårt historiska arv.

"For the Time Being" © Susanne Johansson

Det tycks så lätt, penslarna verkar enbart ha snuddat vid ytorna. Men det är naturligtvis inte helt sant; precis som inom skrivandet så är det det förenklade, men innehållsrika, uttrycket som är svårast att åstadkomma. Susanne Johansson vet detta och behärskar enkelhetens svåra konst.
     Hon fördriver och modulerar, låter mjuka övertoningar varieras av korta ansatser med torrt uppstruken färg. Med ett av penseln modulerat linjeraster träder de semifotografiska bilderna fram – närmast som i ett mörkrum. Resultatet blir formtypiskt och igenkännbart; in i minsta detalj anar man upphovskvinnans personliga skrift.
      De nedtonade färgackorden bär även de ett igenkännandets signum: grågrönt, gråviolett, grårosa. Men här finns vissa kollegiala kopplingar; belgaren Luc Tuymans dova färgspektra och ikonografi är kanske det som först kommer i åtanke.

Poesin och det nedtecknade språket har alltid haft en stor del i Susanne Johanssons måleri. Influenser av Göran Sonnevis diktning och reflektioner kring begreppet "hapseis" kunde man se resultatet av på utställningen 2004.
     På den aktuella presentationen, drygt tio år senare, är det Susanne Johanssons egen text som får ledsaga besökaren. "Ett rum inuti det rum som är tiden", lyder en strof. Alltså ett reflekterande kring tidens inkapslande funktion. Eller kanske mer exakt: vår förnimmelse av temporal rumslighet, av dagar som försvinner in i ett utrymme där vi inte längre kan nå dem. Nupunkterna radar upp sig likt ett pärlband, och lika lite som "Drömmaren" kan vi förmå dem att följa oss på vår väg.

Stockholm 2015-03-04 © Leif Mattsson

Info: Susanne Johansson hette tidigare Susanne Simonson