Den ungerske fotografen André Kertész skapade sina “Distorsions”-fotografier år 1933, på uppdrag av humortidskriften Le Sourire. Motiven är två kvinnliga modeller och fotografierna är skapade med hjälp av en skrattspegel. Resultatet är en dysmorfisk återgivning som svävar mellan elegans och humor, typiskt för Kertész. De visuella banden till surrealismen är starka, och Salvador Dalí gör sig gärna påmind bland associationerna.

Bruce Silverstein i New York skapar nu ett sammanhang för sviten. Fotografierna, i blygsam storlek, är arrangerade i en grupp om sexton och ett ensamt. De omges av verk från ett tjog konstnärer från Kertész egen samtid till vår, på något sätt relaterande till sviten.
     Närmast originalet finns Joel Peter Witkin med vanitassymboler i förvrängningsspegel i hommagen Kertész in Edo. Angränsande är Ana Mendietas fotografiska serie där distorsion tillkommer genom att glasskivor pressas mot den egna kroppen. Serien tillkom 1972 men ger ett betydligt senare intryck.

Installation view of de-FORMATIONS. Courtesy Bruce Silverstein Gallery, New York.

Utställningen uppehåller sig vid människokroppen i främst fysisk och visuell, men också sociologisk och filosofisk mening – ett brett fält som också behandlas på en mängd sätt. Sarah Lucas Beer Can Penis är en skulptur som arrangerar imiterade vardagsmaterial antropomorfiskt på just det sätt titeln säger. Francesca Woodmans fotografi Untitled (Horse Crab, Providence, 1976) är på många sätt dess motsats där kropp, kläder och djur reduceras till kompositionselement.
     Rona Pondicks skulptur Animal börjar i en ned till hudcellen naturtrogen människofot i stål, men övergår steglöst till ett fantasifoster. Marc Quinns 17-delade högblanka skulptur fungerar som en skrattspegel och förvränger betraktaren, rummet och sig själv.

Installation view of de-FORMATIONS. Courtesy Bruce Silverstein Gallery, New York.

En utställning av det här slaget, med ett stort antal konstnärer, i efterhand samlade kring en idé, blir gärna en torr, intellektuell övning med tveksam helhet. Så även här. I många fall, med Louise Bourgeois gravida kvinna på notpapper och ett flertal skulpturer av Henry Moore som exempel, handlar det om abstraktion i så bred och välbekant mening att utställningen förlorar skärpan. Trots att konstnärerna och verken i och för sig är nog så intressanta blir inte helheten större än summan av dess delar. Med en musikalisk parallell är den kvardröjande känslan den av en hygglig blandskiva.

New York 2015-03-20 © Mattias Lundblad

Bruce Silverstein Gallery, 535 W24th Street, New York.
Öppet tis–lör, 10–18