Det är alltid lika angenämt att hälsa ett nytt galleri välkommen till Stockholm. Elisabeth Fagerstedt slog upp galleriportarna i höstas och presenterar nu sin tredje utställning. Hon har följt Per Kesselmar sedan länge och curerade senast 2009 en utställning med honom i Uppsala. Omkonst önskar Galleri Fagerstedt lycka till och varmt välkommen till kretsen av privata gallerier – konstens och konstnärernas stöttepelare.
För oss Kesselmarföljare är det alltid omtumlande nyheter vid varje utställning som presenteras i den värld av minimala händelser som Per Kesselmar arbetar med. Ett stråk, en knappt synbar oregelbundenhet, en ny ton. För dem som ställt in siktet rätt skakas grundvalen åter. För dem som endast ägnar honom mer förströdd uppmärksamhet kan detta uppfattas som rent obegripligt, och jag kan väl föreställa mig muttranden om att "det ser väl ut som vanligt". Jag vill bestämt hävda att så inte är fallet. Kesselmar är övertygande i sitt sökande efter skillnadens uppkomst. Den kanske gäckas honom gång på gång, men han söker oförtröttligt efter nya strategier för att beskriva dess nollpunkt.
I den aktuella utställningen är det en djupverkan som provoceras fram ur de tunna hinnorna av subtilt rollad färg i svagt platsförskjutna lager på lager. Det kan påminna om den form av djupverkande dubbelseende som vissa mönster förmår framkalla.
Jag minns barndomens 60-talstapeter som för ett ögonblick ”lät en sticka handen genom väggen”. Något liknande uppstår i Kesselmars kvadratiska målningar kallade Iron Screen III-IV. Ett bortanför öppnar sig, som även ger aningar om mörker. Och för dem med Kesselmarkänsligheten inställd i ögonen även dramatiska färgskiftningar, där blåa och turkosa himlar och hav uppenbarar sig. Evigheten färgsatt och utlagd för oss.
Kesselmar lyckas för ett ögonblick lura mig att tro på den absoluta färgen och sanningen, även om jag vet att irritationen över antireflexhinnans gulstick i mina glasögon snart återkommer. Lysrörens och allt omgivande ljus inklusive den inre blickens kemi kommer aldrig tillåta oss att helt dela upplevelser av detta slag. Men frågan är om det är nödvändigt? Den förhöjda upplevelsen när Kesselmar sjunger stillhetens lov i sin poesi är definitivt inte bara min.
Stockholm 2015-01-21 © Susanna Slöör |
Iron Screen III, IV © Per Kesselmar
"Full View" © Per Kesselmar
"Screen" © Per Kesselmar
|
