Det är inte ofta man får användning för epitetet "praktverk" när det gäller svensk konstboksutgivning, men någon annan beskrivning är knappast möjlig vad gäller Kalejdoskop Förlags "Lars Kleen Gunnar Smoliansky" i folioformat.

I drygt fyrtio år har fotografen Gunnar Smoliansky (f. 1933) följt Lars Kleens arbete. Varje verk har omsorgsfullt dokumenterats – i varje utställningssituation och ofta i varierande utvecklingsfaser. Lars Kleen har nämligen en omvittnad benägenhet att oftast inte vara helt tillfreds med "slutprodukten". Han bearbetar och vidareutvecklar gärna verken långt efter att de ställts ut. De tycks liksom aldrig bli riktigt färdiga i hans ögon.
    Fyrtio års fotografisk redovisning av en konstnärs verksamhet är i sig tämligen sällsynt. Att den sedan utförts med sådan hantverksmässig precision – med storformatskamera och med full kontroll över ljus- och gråskala, perspektiv och linjespel – gör prestationen helt unik. Få svenska fotografer kommer ens i närheten av Gunnar Smolianskys sensitiva valörkänsla. Och när bilderna, som här, presenteras i folioformat är de en njutning att ta del av.
     Men han är blygsam denne Smoliansky. På direkt fråga från intervjuaren Niclas Östlind om hans specifika arbetsmetoder svarar Smoliansky lakoniskt: "det gäller att hitta rätt plats för kameran".   

"Lars Kleen Gunnar Smoliansky", ett praktverk i folioformat

Lars Kleen (f. 1941) är en av de mer svårplacerade konstnärer vi har i landet. Han arbetar liksom utanför all relativ skala och alla tidsmässiga normer. Själv ser han sig möjligen företrädesvis som hantverkare, som om verken beställt sig själva. Här finns omisskännligt maniska drag, av en envetenhet gränsande till endera genialitet eller dårskap – eller varför inte en blandning av de två.
     För dem som har haft förmånen att besöka den enorma verkstaden – det gamla linoljekokeriet i Nacka – framstår begreppet konstnärlig verksamhet som en alltför fadd och färglös beskrivning av Kleens värv. Här handlar det om totalkonst av maximala mått, klurig, underfundig och tekniskt mycket driven – understödd av hustrun, arkitekten Britta Kleen, vars tekniska ritningar till det komplicerade verket "Rep" finns reproducerade i boken.

Som mentalt reningsbad och tankeöppnare tjänstgör Ulf Lindes återpublicerade essä om Lars Kleen från 1998. De förlösande teorierna om "Den mimiska formen" känns lika angelägna idag som för snart tjugo år sedan. Tesen att "idén måste dö för att synen ska kunna gro" var visserligen inte ny ens 1998, men är ack så undanträngd i dagens konstsammanhang. I essän ställer Linde "Konstkonsten" – som sätter idéerna högre än ögat och handen – emot Lars Kleens subtilitet som uppstår just ur hans ögon och händer.
    Ulf Linde medger att det är ett "förrädiskt företag" att skriva om Lars Kleen. Han menar att "den flytande obestämdheten" hos de väldiga konstruktionerna är en del av deras väsen, vilket också gör dem svåröversatta till ordens nivå.
    Lyckligtvis behöver denna transponeringen inte nödvändigtvis ske då Gunnar Smolianskys fotografier gör jobbet så väl.

Stockholm 2015-09-23 © Leif Mattsson