Det är något djupt befriande med konstnärer som överraskar, som inte står kvar där man lämnade dem sist. Så är det med Mikelis Lapsa. Att döma av hans Stockholmsdebut på S.P.G. (2012) tycktes vägen ligga utstakad – en vandring längs ett från fotografiska förlagor inspirerat måleri. Men det var uppenbarligen snarare fotots strukturella ytmässighet som intresserade (kan man anta så här i efterhand).

I Mikelis Lapsas (f. 1982) nya, små och starkt koncentrerade målningar är det om inte ytan så åtminstone dess funktion som delvis döljande, delvis avslöjande ridå, det tycks handla om. Alltså den hinna, eller det membran, som skiljer målningen som objekt från dess framkallade tittskåpsvärld. Och visst anas spåren från Lapsas tidigare scen- eller studioliknande uppställningar, men de är ändå ganska vaga då han här snarare närmat sig en målarteknisk makronivå.

Återkommande i dessa mer eller mindre abstrakta experiment är den avdelande linjen eller ytbrottet ("The Zip", Barnett Newman) – här oftast skapad med hjälp av maskeringsband eller linjeräta stråk tvärs igenom målningarna. Återkopplingen till konsthistoriskt tankegods kring "det nonfigurativa" visar sig genom ett anammat bruk av grundformer som cirkeln, kvadraten och triangeln. Men också av diagonalen som med sin dramatiska karaktär äger förmågan att förmedla en förnimbar känsla av instabilitet, av tid.
     Men hur akademiskt detta än kan låta i ordens såpbubbelaktiga form är det knappast fråga om målerisk anemi, snarast tvärtom. Lapsas bilder är högst taktila med en tydlig utstrålning av leklystenhet, av experiment på det oförutsägbaras scen.
     Det som ter sig som reminiscenser för en gammal målarräv, är naturligtvis nyupptäckter för den unge forskaren. Och så förhåller det sig förstås: konstens utveckling är knappast linjär, snarare rör den sig i cirklar. Så kan nytillkomna generationer åter lockas till att knäcka den ikonografiska koden – ett slags evighetens livsluft för sensibla konstnärer som Mikelis Lapsa.

Stockholm 2015-01-28 © Leif Mattsson