Man ska kanske inte lägga alltför stor vikt vid Lone Larsens bakgrund som sjuksköterska, men visst finns här ett professionellt och osentimentalt närmande till det kroppsliga – en fascinerande närstudie av ett sinnligt svällande och sammandragande.
      Men här finns även en sublim ton. Den dropplikt hängande huvudformen i "Corpus I" leder snarare tankarna till Brancusis svävande fågelformer än till de mer effektsökande surrealisternas verk. Lone Larsen ansluter här till de utsökta få inom svensk konst som vet att behärska balansgången mellan tusenårig skulptural tradition och mer samtida, expansiva uttryck. Hon är i gott sällskap med sådana särpräglade konstnärer som exempelvis Bianca Maria Barmen, Kajsa Mattas och Eva Lange.

"Lingua (Tunga)", 2009, Patinerad brons, 65 x 16 x 35 cm © Lone Larsen

Det finns förutom formmedvetenheten även provokativa inslag i Lone Larsens verk. De "svävande" bronsmolnen kan stundtals tyckas inta exkrementens form. Och den drygt halvmeterlånga tungan, som sticker ut från väggen, är både sensuellt vulgär och skälmskt lipande på samma gång – något som sedan kompletteras av de Ferrariröda och organiskt svällande verken "Väsen I och II".
     Här anar man den dubbelhet som är något av Lone Larsens signum: lusten som flankeras av det momentana äcklet, njutningen som färgats av en bittersöt eftersmak – verken bärs av en gestaltningsmässig dualism. Som betraktare kan man exempelvis känslokännande fascineras av den ömkligt benlösa gestalten "Corpus II". Men emotionerna är knappast entydiga; här finns också en taktilitetens association till Victor Hugos puckelryggige klockklämtare.

Stockholmspubliken är inte bortskämd med presentationer av konstnären Lone Larsen. Senaste gången tillfället gavs i separatutställningens form var i SAK:s regi 2008. Däremot har hon visats mer frekvent i hemtrakterna i södra Sverige.
      Så när Galleri Fagerstedt bjuder till en sommarutställning (!) med ett antal av Lone Larsens verk finns det all anledning att både vara nyfiken och tacksam. Lone Larsen är en särpräglad men relativt svårplacerad konstnär som i sina verk både behagar och bjuder motstånd. Hon är väl värd en tydligare exponering även i huvudstaden.     

Stockholm 2015-06-05 © Leif Mattsson