Utställningen "Spiraler" på Konstakademien är ett gemensamt verk där kompositören Molly Kien komponerat efter Sonja Larssons måleri, samtidigt som konstnären låtit Kiens musik färga sina verk.
     Sonja Larsson formar sina målningar på akrylglas som tätt och precist dragna slingor som ibland bildar cirklar och andra geometriska former med åtta, tio hörn eller som är väg mot rektangeln. De flesta målningarna i utställningen är bemålade på båda sidor av glaset så att linjerna ibland tycks få skuggor, ibland kontraster.

I Sonja Larssons målningar finns en del vertikala och horisontella linjer, men slingorna dominerar, långa böljande vägar som korsar en rad andra på väg åt annat håll. De sätter synen i stark, lockande rörelse. Det är inte lätt att reda ut enstaka slingors väg och svårt att avgöra om alla har sin start– eller slutpunkt i målningens ytterkant. Golvet känns mindre säkert. Men så stannar blicken kring en form eller en plats av korsande linjer som framträder en kort stund.

I Molly Kiens kammarmusikaliska verk Spirals, som kan avlyssnas för sig eller i utställningsrummet, befinner man sig mitt i ett energiskt, snabbt flöde som utmynnar i laddade pauser. Musiken har ingen markerad början eller slut och bärs likt Sonja Larssons måleri av långa tänjbara rörelser. Jag kan tänka mig att konstnären i målningar som ”Galax” och ”Rymd” associerat till musikens dramatiska punkter.
Både målningar och musik tycks som utsnitt av något större, utan att det känns begränsande eller som om man berövats en större helhet. Allt finns i det som händer framför ögonen och som finns i musiken. Ett plus ett blir i utställningen mer än två.

"Spiraler" (detalj) © Sonja Larsson

För mig finns det både i målningarna och i musiken ett drag av kommentar till tänkandets kapacitet, detta myller av associationer där tankar kan fara efter en slinga, ansluta till en annan, fortsätta blixtsnabbt längs den nya tankelinjen för att i nästa sekund hitta en form och dröja i som en insikt.
     Sonja Larssons målningar slår genom färgen an skilda känslolägen. Där finns de grå målningarna, slingor i ljust eller mörkare grått och i kontraster. Svarta slingor bland de blå samlar sig i den blå "Galax" till en struktur som tycks vilja växa till dominans.
     I den röda ”Rymd” finns ett område där de röda linjerna tätnar till nästan ogenomtränglighet som i kammarmusikens dramatiska passager, och vill man kan man se värmen av en himlakropp eller ett hjärta i detta gytter. I målningen ”Orange” där cirklarna är grunden i denna stora form, tar färgen nästan kommandot som en slutpunkt som övergår i tystnad.

Stockholm 2015-03-04 © Niels Hebert