Gestalten sträcker på sig, blundar och kastar bak sitt huvud. Först erinrar den om en fisk som smidigt guppar fram i havet – alternativt om en cirkusakrobats våghalsiga bravurnummer inför publik.
    Ingetdera träffar riktigt rätt. Efter att ha sett mig om i Helena Lund Eks utställning får jag tänka om, helheten säger någonting annat. Det svävande är inte bilden av en sinnligt förströelsefull akrobatik utan av det transcendentala, av en metafysiskt gestaltad förlust. Lite mer konkret uttryckt är bilderna resultatet av upplevelserna av en begravning.
     I detta ingår konstnären själv i symbios (med begravningsceremonin, med förlorandet) varför utställningen framför allt är självbespeglande – såsom ett självporträtt i ett påbjudet tillstånd vid en påbjuden tidpunkt. Således är det konstnären själv som svävar i ryggläge (mellan liv och död?). På tygstycket Röda Prince Xtra Långa flankeras hon av två resliga änglar, på stolsryggen till Lily of the valley II figurerar hon i svart sorgehatt.
     I flera återkommande, till synes små och irreguljära, stygn ser jag (Jesu?)sår: över det upphängda ”gravtäcket” Niclas Lund Ek, över bilden på konstnären och änglarna.

"OK" © Helena Lund Ek

Utställningens enda uppenbara artefakt utgörs av en svart hatt och en svart tygbeklädnad på stativ (<3). Effekten (av de undanhängda sorgekläderna) är närmast museal - som ett fysiskt bevis a la ”jag var där” – vid sidan av den ytterligt lätta (såsom översinnliga) penselföringen i konstnärens måleri.
     Som eufemism betraktat (i text och bild) är begreppet ”döden” svåröverträffat – snarare legio än undantag. Hädangången, avliden eller slocknad låter onekligen mjukare.

Kanske är cigaretterna en del av dessa eufemismer. Strategiskt utlagda på stolsdynan (till stolen på vars rygg konstnären figurerar med begravningshatt), i händerna (rullandes) på jaget omgiven av de båda änglarna – märkbart likgiltig till de båda figurernas pockande/vakande öga. Cigaretterna, eller snarare hanteringen av dem, indikerar en tillbakalutad självständighet/oberörbarhet – en (ovarsam) lek med döden om man så vill.
    Ordet besvärjelse kanske passar ännu bättre, visualiseringen av en tragedi som en bearbetningsprocess – i vilket jaget parkerat som ett självklart existerande nav.

Malmö 2015-02-03 © Martin Hägg