I gallerifönstret ligger en text av konstnären om hur hon och hennes dotter tar en promenad en eftermiddag i december. Skymningen har börjat falla och det är svårt att se, men dottern hugger henne i armen och pekar på vad som döljer sig i dunklet. Ett par rådjursögon glimmar till och plötsligt springer en mus ut framför dem. Mörkret är med andra ord fullt av liv och bara man har ögonen med sig kan en vanlig promenad bli till ett magiskt äventyr.

Det är naturligt att läsa den lilla texten som en parabel över Camilla Lundbergs eget arbete med målningarna som visas på utställningen. Hennes anslag är lyriskt. Det handlar mycket om närvaro i skeendet, att ta tillvara eller förkasta en gest, se vad som uppstår och sedan följa med. Språket är ibland nästintill abstrakt, som i Synbild V. Att alla målningar har samma namn men med olika tilläggsnummer understryker ytterligare att motivet i sig inte är det viktiga, utan spelet mellan färg och form.

© Camilla Lundberg

Ändå finns det föreställande där, åtminstone som en utgångspunkt för upptäcktsfärden. Och ibland är det nog inte bara frågan om en promenad utan till och med ett ärende. Även under sådana kan man vara öppen för det som händer på vägen.
     Exempelvis anas i två målningar Dödens ö av Böcklin bakom en kattliknande figur. Är man bekant med finsk samtidskonst kommer man att tänka på de sfinxliknande kattdjur Leena Loustarinen ständigt återkom till. Camilla Lundberg har också gått på den finska konstskola i Karleby där Loustarinen var en återkommande lärare.
      Att Loustarinen dog 2013 ger även Böcklins bild i bakgrunden en mening. Det är kunskap man kan ha eller sakna när man tar del av Synbild II. Hade det varit viktigt för Lundberg hade hon gett bilden en mer uttömmande titel. Däremot säger det en del om hennes arbetsprocess: Det vi ser är resterna efter mötet med en bekant som hon inte längre kan träffa, möjligen skymta i mörkret under en decemberpromenad om hon har tillräckligt livlig fantasi.

Stockholm 2015-03-17 © Bengt Jahnsson-Wennberg