Knappast någon har väl kunnat undgå samtidens hausse för första världskriget – i böcker, artiklar, filmer…? En hel del av intresset skulle kunna ursäktas av jubiléet, av att det är hundra år sedan allt brakade lös. Men knappast allt, här finns antagligen också ett bredare intresse för mänskliga (krigs-) tillkortakommanden, för ännu ett kapitel i sagan om teknikromantikens dödsdans.

Hur som helst finns en aktualitetsfond mot vilken Tomas Lundgrens porträtt av krigsinvalider avtecknar sig – vart och ett av dem försedda med en uppsnyggande (döljande) ansiktsprotes. Som många bilder av krigsskadade finns här både en kanonisering (av de som offrade sig) och en moralisering (frågan om vem som bär ansvaret)?
     Men målningarnas förlagor, en samling fotografier, är inga journalistiskt avslöjande scoop utan enkla produktdemonstrationer funna hos den franske protestillverkaren. Fotografier som ursprungligen uttrycker ett business as usual (när krutröken just lagt sig) har transformerats till en pointillistiskt existentiell allmängiltighet.
Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt: En dörr har öppnats, fotografiernas (målningarnas) kunskapskälla har omdefinierats när en historiesyn ersatts av en annan.

"Skelett" © Åsa Larsson

Mot detta står, en allt annat än högtravande, färg- och föremålsexplosion hos Åsa Larsson. En använd te-påse, några dricksglas och leksaksdjur, en kökshandduk, konservburkar och penslar med färg vittnar om det slag av intensiv livfullhet som brukar känneteckna en studentlya, ett kollektivboende eller en målarateljé.
     I detta kreativitetens sammelsurium utgör själva förvillelsen den närande injektionen: bristen på naturligt blickfång, kausalitet, självklart utbenande förklaringsmodell (eller, kort och gott, vanligt enkelt ordningssinne). I Larssons målerieruptioner hade varje form av vägledande orienteringshjälp utgjort ett irritationsmoment.
     Lite synd då att Larsson, titt som tätt, går ner i format. Vips ersätts föremålskaoset av föremål i ett beräknat klargörande arrangemang. De vilt utströdda spåren av existenser har blivit till det medvetet komponerade. Först i storformat lyckas Larsson konservera bångstyrigheten, de obegränsade möjligheternas innehåll.

Malmö 2015-03-24 © Martin Hägg