Samarbetet mellan Malmö Konstmuseum och Malmö Konsthögskola innefattar högskolans 20 masterstudenter (från Masterprogrammet i fri konst och Masterutbildningen i kritiska och pedagogiska studier). Utställningen ”We will push the ship from shore and let it drift toward the darkest of oceans” utgör en naturlig fortsättning på konsthögskolans vårutställning (i förra månaden).

Den här gången presenteras alltså de av högskolans studenter som – på pappret – nått längst i sina studier (sin forskning). Givetvis finns ett egenvärde i att (i samlad tropp) lösgöra dessa studenter från den redan inarbetade högskolemiljön.
     Dessutom är de lyckligt befriade från styrande teman. Desto mer intressant när gemensamma nämnare ändå utkristalliseras. I en samtid där kommunikationen som fenomen (tempo, möjligheter) löpt amok i sociala medier blir sökandet efter kommunikationens ursprung, rötterna (och det fysiska objektet) även ett identitetssökande, ett uttryck för ett stopp och belägg.

"At the border between you and I" © Loui Kuhlau

Kopplingen till kommunikation som nostalgi (ursprungsidé/företeelse) är som tydligast i Karin Halds bevarade torkpapper från tryckeriindustrin (Sharp Shock). Som kladdigt överförd trycksvärta återbördas tidningsspråkets otvetydigt betydelsestyrande bokstäver till en gränslös mångtolkbarhet.
     Kommunikationen är även temat för Niilas Helander. I en video gestikulerar en hand ivrigt framför företaget Apples logotyp. Ett kritiskt statement mot Apples försök att ta patent på specifika handrörelser i syfte att kommersialisera olika former av kommunikation. Mest av allt framstår dessa verk som en kritik av kommunikationens kommersiellt privata uttryck.

Mer tunnsått är det med kommentarer till högaktuella miljö-/klimathotet – kanske är ämnet för stunden uttömt? Isabelle Andriessens The Mesh – där konstnären bland annat odlar svamp på metall – är förvisso en form av intrikat (miljö-) varningsflagga – men också en dubbeltydig kommentar till mänsklig, biologisk-vetenskaplig, intervenering i ”den naturliga” evolutionen.
     Visst klimat-/miljöntresse kan även skönjas i Emelie Sandströms teosofiskt-metafysiskt anstrukna installationer av snidat trä, keramik, torrpastell på papper och rökelse (Till draken). Verket uttrycker en närmast religiös servilitet gentemot människans skuld till den egna miljön. Jag ser också en återkomst för den gestaltade relationen mellan människa och (sublim) natur – i hägn av att människans erövrarambitioner ersatts av en rannsakan, av det mänskliga samvetets uppvaknande.

"Mantic Conjunctions" © Christian Bang Jensen

Flera av konstnärerna behandlar samlandet/katalogiserandet som fenomen (vilket mycket väl kan betraktas som en pendang till studenternas intresse för den mänskliga kommunikationen). Det gäller bland annat de tre studenterna från Masterprogrammet i kritiska och pedagogiska studier (Hans Carlsson, José Tomás Giraldo och Laila Svensgaard). Men mest utvecklat är det hos Christian Bang Jensen – som med hjälp av föremål från konstmuseets egen samling skapat en fiktiv utställning i utställningen (Mantic Conjunctions).

Samlingen som utställningstema har en otvetydigt kritisk udd – och den är inte ny i samtidskonsten. Här på Malmö Konstmuseum var den väl avläsbar bland annat på Malmö Nordic 2013, även Malmö Konsthall har nyligen haft en liknande ingång (i utställningen Malmö konstmuseum@Malmö konsthall i början av förra året). Även om budskapet är oartikulerat så är det lätt avläsbart – samlingen onödiggörs som annat än människospeglande organism (motsatt synen på samlingen som kunskapskälla). Är det här ett tidstecken så är det gravt institutionskritiskt.

Malmö 2015-06-10 © Martin Hägg