Materialet som betydelsebärare är, oavsett hur medvetet valet än varit, alltid en av de avgörande bildspråkliga ingredienserna. Det är en självklarhet för de konstnärer som skolats i traderat konsthantverk. Taktiliteten i de fysiska objekten – tyngden, den rumsliga utbredningen, ytans skrovlighet eller mjukhet – är något de immateriella konstarterna aldrig kan uppnå eller ersätta. Film och foto har andra berättartekniska förtjänster, men de spelar onekligen på bortaplan vad gäller fysisk subtilitet och kroppslig gestaltning.

I Mårten Medbos fall kan begreppen "förmedlare" eller "betydelsebärare" beskrivas som varandras speglande motpoler. Han lutar sig med självförtroende emot det senare; betydelsen finns innesluten i och omgärdad av det keramiskt tekniska uttrycket.
      Som i skulpturgruppen "Velvet" vilken möter besökaren direkt vid entrén: sex komiskt antropomorfa "urdjur" som intagit ett skrivbord. Objekten utstrålar massiv "stengodstyngd" där de ligger utslagna och synbart tillintetgjorda. Beskriver de möjligen eftertankens ärrbildande stigmata – hur ska de lyckas i uppsåtet att rättfärdiga gårdagens illustra utsvävningar?

"Enlightenment", 2013, stengods © Mårten Medbo

Som ett utställningstekniskt centralverk har Medbo på ett bord samlat ett femtontal av sina senaste skulpturer, med titlar som "Crowd", "Lost" och "Hose". Gemensamt för dem är att de balanserar på den svårdefinierade gränsen mellan konst och konsthantverk. De kan sägas locka betraktaren att sänka den defensivt konstkritiska garden, att byta ordet "varför" mot ett mer avslappnat "därför".

På kortväggen presenteras utställningens i särklass mest enigmatiska verk: "Enlightenment". Här har Medbo lämnat den flyktiga komiken och subtila skönheten för ett tilltal av mer mångbottnat slag. Som dissektionsfragment eller geologiska bergartsprover exponeras de sex objekten som på "lit de parade". Förbryllande, lockande och magnetiska för öga och tanke – så kan de beskrivas. Dessa verk är för mig utställningens bevarade minnesmoment på flera plan, något att bära med sig långt efter det man lämnat gallerirummens tryggt omslutande värld.

Stockholm 2015-12-01 © Leif Mattsson